En vacker historia om en vän

Jag har varit i London med jobbet. Där var det vårstorm, magnoliablom och helt galet shoppinghetsigt på Oxford street. Folk bökade runt med arton påsar var, minst.

Men det är inte det jag ska skriva om nu. Jag ska berätta en vacker historia. En sann.

När jag var sex åkte min familj till Danmark på 40-årskalas. På kalaset fanns en massa barn som klättrade i träden och slogs om tårtan. Men jag såg bara ett. Hon hette Solveig och bar en blå klänning i sträv plysch.

Vi bestämde oss genast för att bli vänner, på barns vis. Det innebar att vi bytte adress och bestämde oss för att brevväxla mellan in hemstad Stockholm och Helsingborg, där hon bodde. Där hade historien kunnat sluta, men det gjorde den inte.

För vi började faktiskt brevväxla och fortsatte med det i flera år. Jag berättade för mina klasskompisar att jag hade en bästis i Skåne och hon förklarade för sin stackars bästis i Skåne att hon hade en ännu bättre bästis i Stockholm.

I breven redogjorde vi för våra favoritfärger, berättade om våra lärare, om kakor vi käkat och sommarstugor vi besökt. Ibland införde vi regeln att vi var tvungna att svara på vändande post. Alltså att den ena var tvungen att skriva tillbaks direkt när den fått ett brev av den andra. Det var väldigt stressigt.

Åren gick och det var skönt att ha en skånebästis när marken gungade. Ändå slutade vi skriva till sist. Annat kom i vägen. Lösnaglar, adidasbyxor, hångeldrömmar och sånt. Där hade historien kunnat sluta.

Men när jag var tjugo och hångeldrömmarna falnat lite, testade jag att maila till en adress jag letat upp på nätet och som mycket väl kunde vara Solveigs. Fel Solveig? skrev jag i ämnesraden och höll andan. Men svaret kom med vändande post och i ämnesraden stod det Rätt Solveig.

Så fortsatte vi vår brevväxling efter det långa glappet. Det visade sig att vi hade en massa gemensamt. Så vi struntade i kallpratet och gick på det köttiga direkt. Delade minnen, åsikter och våndor. Men så kom saker emellan. Vi gjorde slut med killar, flyttade runt i våra städer och baddade vår egen vilsenhet på pannan ett tag. Ett mail förblev obesvarat, tiden tick.

Så passerade några år igen. En dag sprang jag på en blogg med soliga kläder och knivskarpa texter. Det var Solveigs. Vi började läsa varandras bloggar och kände igen oss i det mesta den andra skrev. Hejade på varandras politiska utbrott för det visade sig att vi tyckte typ lika. Jag ville ha varenda klänning hon sytt och hon tyckte att alla mina tonårsinlägg handlade om henne. Vi gifte oss också helgen efter varandra, lade till varandra på Facebook och kunde konstatera att våra liv löpte ganska parallelllt, i varsin ände av Sverige.

Där hade ju historien kunnat ta slut. Eller utmynna i årliga födelsedagshälsningar på fejan och glesa besök på varandras blogg.

Men för ett par veckor sedan kom Solveig till Stockholm och vi bestämde oss för att det inte fanns en enda anledning i världen att inte ses. Det var jättenervöst. Jag klädde mig i färgsprakande skjorta av rädsla att hon skulle bli besviken på mina vanliga, beigegrå koftor. Testade några öppningsrepliker för mig själv när jag promenerade till vår mötesplats.

Men det fanns inget att bli besviken på. Jag blev varm och glad i hela kroppen när vi träffades igen, 20 år efter den där födelsedagsfesten i Holbaek. Vi dök på det köttiga redan innan vi hunnit till caféet. Sen satt vi där i timmar och kände igen oss i varandra, applåderade varandras livsprojekt och vilade i våra gemensamma livsvisdomar. Vi hade sparat alla varandras brev båda två och mindes namnet på varandras barndomsvänner.

Det var så självklart, så genuint naturligt att just vi satt där och smuttade på samma favorit-te. Jag hade valt Solveig på sekunden idag, precis på samma tvärsäkra sätt som när jag var sex.

Det jag vill säga med det här är nog att 6-åringar minsann kan ha kusligt bra människosmak och dessutom modet att välja varandra. Och att det är så himla skönt att veta att om det är någon historia som fortsätter, så är det den här.