Vad jag inte visste när jag såg Cindy i simhallens glasruta.

Jag var och badade med mormor i Farsta simhall. Hon gjorde vattengympa med de andra tanterna medan jag simmade i bassängen bredvid. Eller simmade och simmade. Jag hoppade från kanten. Sen klättrade jag långsamt upp för bassängstegen medan jag betraktade min egen spegelbild i simhallens stora fönsterrutor.

Tittade jag ner på min kropp var jag bara en ovanligt barnslig tolvåring. Med omodern baddräkt i gulblått medaljongmönster, slät bröstkorg och en mage som var utspänd på barns vis.

Men min siluett i glasrutans var en gudinnas. Cindy Crawfords, minst. När jag såg de svaga konturerna av min egen kropp rakt framifrån slog hjärtat snabbt och tungt. De smala höfterna, de tunna axlarna, håret som slickades mot huvudet och vattnet som strömmade ner över kroppen. Fick den att se blank och stark ut.

Jag såg början på det som skulle bli en kvinna. Och jag kunde inte se mig mätt.

Hoppade och hoppade, bara för att få gripa tag om stegens metallskenor och sakta, sakta kliva uppåt. Spänna låren mot trappstegen, rak i ryggen, som en gudinna på väg upp ur havet. Helt betagen av min egen spegelbild i det immiga fönstret.

Vad jag inte visste då:

• Kvinnor ser sällan ut som Cindy Crawford. Det jag såg i den immiga rutan var en mager och stark flickgestalt. Inte det som skulle bli kvinnan Frida. Däremot skulle jag komma att kriga med den kvinnobilden i många år. Se mig i spegeln och inte hitta de tunna, blanka höfterna. Bli besviken.
• Mormor låg i jumpabassängen och skrattade gott åt mitt åbäkande upp och ner för badtrappan.
• Man är alltid snyggare när man speglar sig i glasrutor än i speglar. Det är någonting med det diffusa skimret.