2011-04-04

En vacker historia om en vän

Jag har varit i London med jobbet. Där var det vårstorm, magnoliablom och helt galet shoppinghetsigt på Oxford street. Folk bökade runt med arton påsar var, minst.

Men det är inte det jag ska skriva om nu. Jag ska berätta en vacker historia. En sann.

När jag var sex åkte min familj till Danmark på 40-årskalas. På kalaset fanns en massa barn som klättrade i träden och slogs om tårtan. Men jag såg bara ett. Hon hette Solveig och bar en blå klänning i sträv plysch.

Vi bestämde oss genast för att bli vänner, på barns vis. Det innebar att vi bytte adress och bestämde oss för att brevväxla mellan in hemstad Stockholm och Helsingborg, där hon bodde. Där hade historien kunnat sluta, men det gjorde den inte.

För vi började faktiskt brevväxla och fortsatte med det i flera år. Jag berättade för mina klasskompisar att jag hade en bästis i Skåne och hon förklarade för sin stackars bästis i Skåne att hon hade en ännu bättre bästis i Stockholm.

I breven redogjorde vi för våra favoritfärger, berättade om våra lärare, om kakor vi käkat och sommarstugor vi besökt. Ibland införde vi regeln att vi var tvungna att svara på vändande post. Alltså att den ena var tvungen att skriva tillbaks direkt när den fått ett brev av den andra. Det var väldigt stressigt.

Åren gick och det var skönt att ha en skånebästis när marken gungade. Ändå slutade vi skriva till sist. Annat kom i vägen. Lösnaglar, adidasbyxor, hångeldrömmar och sånt. Där hade historien kunnat sluta.

Men när jag var tjugo och hångeldrömmarna falnat lite, testade jag att maila till en adress jag letat upp på nätet och som mycket väl kunde vara Solveigs. Fel Solveig? skrev jag i ämnesraden och höll andan. Men svaret kom med vändande post och i ämnesraden stod det Rätt Solveig.

Så fortsatte vi vår brevväxling efter det långa glappet. Det visade sig att vi hade en massa gemensamt. Så vi struntade i kallpratet och gick på det köttiga direkt. Delade minnen, åsikter och våndor. Men så kom saker emellan. Vi gjorde slut med killar, flyttade runt i våra städer och baddade vår egen vilsenhet på pannan ett tag. Ett mail förblev obesvarat, tiden tick.

Så passerade några år igen. En dag sprang jag på en blogg med soliga kläder och knivskarpa texter. Det var Solveigs. Vi började läsa varandras bloggar och kände igen oss i det mesta den andra skrev. Hejade på varandras politiska utbrott för det visade sig att vi tyckte typ lika. Jag ville ha varenda klänning hon sytt och hon tyckte att alla mina tonårsinlägg handlade om henne. Vi gifte oss också helgen efter varandra, lade till varandra på Facebook och kunde konstatera att våra liv löpte ganska parallelllt, i varsin ände av Sverige.

Där hade ju historien kunnat ta slut. Eller utmynna i årliga födelsedagshälsningar på fejan och glesa besök på varandras blogg.

Men för ett par veckor sedan kom Solveig till Stockholm och vi bestämde oss för att det inte fanns en enda anledning i världen att inte ses. Det var jättenervöst. Jag klädde mig i färgsprakande skjorta av rädsla att hon skulle bli besviken på mina vanliga, beigegrå koftor. Testade några öppningsrepliker för mig själv när jag promenerade till vår mötesplats.

Men det fanns inget att bli besviken på. Jag blev varm och glad i hela kroppen när vi träffades igen, 20 år efter den där födelsedagsfesten i Holbaek. Vi dök på det köttiga redan innan vi hunnit till caféet. Sen satt vi där i timmar och kände igen oss i varandra, applåderade varandras livsprojekt och vilade i våra gemensamma livsvisdomar. Vi hade sparat alla varandras brev båda två och mindes namnet på varandras barndomsvänner.

Det var så självklart, så genuint naturligt att just vi satt där och smuttade på samma favorit-te. Jag hade valt Solveig på sekunden idag, precis på samma tvärsäkra sätt som när jag var sex.

Det jag vill säga med det här är nog att 6-åringar minsann kan ha kusligt bra människosmak och dessutom modet att välja varandra. Och att det är så himla skönt att veta att om det är någon historia som fortsätter, så är det den här.

13 kommentarer:

Ann sa...

Åh gud vad fint! Hade också brevvänner, men ingen så tajt som Solveig! Blev helt snyftig av den fina historien!

Sofia sa...

Måste grina en stund nu.

frida sa...

oj vad vansinnigt fint!

Kulturkoftan sa...

Wow! Så fint! Jag måste leta upp min gamla brevis Linnea i Malmö.

Linda sa...

helt jäkla underbart! sjukt fin text bästa du.

Solveig Lövendahl sa...

Så fint och sant beskrivet fina Frida! Kärlek till dig!

Martina sa...

Fantastiskt! Grattis! Å vad det var kul att brevväxla!

Frida Gro sa...

Visst är det fint! Tack för responsen alla.

Solveig Lövendahl sa...

Läser igen och blir varm i hjärtat igen. Ler åt att du valde en färgsprakande skjorta, jag hade ju tyckt du var precis lika underbar om du var beigegrå från topp till tå. Och åt att du testade öppningsrepliker- och kom fram till samma som jag. Fast du hann först! Och åt "knivskarpa texter", dagens överdrift. Men tack ändå.

Frida Gro sa...

De är visst knivskarpa! Som den här till exempel: http://soligaklader.blogspot.com/2011/04/om-konsroller-och-barnklader.html

Precis hur knivskarp som helst.

Fatima sa...

Fin berättelse, hoppas ni ser till att träffas lite oftare i fortsättningen.

[sarah lucy carin] sa...

fantastiskt. vilken vacker text. men så är solveig också en människa med hjärta av guld. förmodligen så även du.

tack för lite värmande läsning i natten.

/solveig-granne

Anonym sa...

Ååh vad härligt och fint skrivet Frida! Har hört från Sol om ert möte igen. Fantastiskt!
..Du vet säket mer om mig än jag vet om dig, har ingen aning om vad min storasyster Sol skrev i breven, om hon skrev något om sin lillasyrra..
Nu kom du väl inte håg mig, eller nått annat barn, kommer inte ihåg så mycket själv heller. Mer än att jag inte fick klättra i det stora fantastiska trädet!
Men jag tror det var på den festen i hoelbäck jag hade finblus, kjol å vinterstövlarna, tyckde det var fint.. ja, jag var väl en rätt bestämd treåring!

Liten hälsning till dig med glädje! Tack för att du sprider glädje nu till oss! Ha det bra Frida.
/Kerstin