Julegråten

Jag vet att det mest blir politik i bloggen men jag går igång på så mycket politiska grejer just nu. Idag började jag gråta när jag läste Åsa Linderborgs krönika om haten och hoten hon får för att hon varit med och granskat främlingsfientliga sidor som Avpixlat och Realisten. Dödshot. Säkerhetslarm. Barnet kan inte bo hemma hos henne längre. På natten får hon sms med budskap som ”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.” och ”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”

De som dagarna i ända påstår att alla muslimer är våldtäktsmän, är helt besatta av att trasa sönder min kropp. Skriver Åsa.

Och jag tänker på det där med att folk fortfarande verkar tro att våldtäkter och övergrepp beror på lust. På kåthet som svämmar över och får förövaren att tappa greppet.  När det så tydligt handlar om makt och kontroll.

När jag bloggat om främlingsfientlighet får jag alltid en svans av främlingsfientliga efter mig. Jag hamnar på listor över PK-bloggar att angripa. Jag får höra att jag är en blåst blondin. Att jag borde knullas, på gator och torg. Det är effektivt, jag vill tystna, radera, dämpa.

Våldtäkt är en krigsstrategi. I alla krig har soldater belägrat territorium genom att också belägra kvinnorna. Det är den yttersta kränkningen av ett folk, en man, att våldta hans kvinna.

I oktober skrev Katrin Kielos en av årets starkaste krönikordär hon ställde frågan: Får kvinnor vara offentliga utan att kränkas sexuellt? För de flesta kvinnor som verkar i någon form av offentlighet är kvinno­hatet en del av arbetsbeskrivningen. Skrev Katrin.

Jag borde inte tala, jag borde inte skriva är känslan som de lämnar en med. Och det är väl precis det som är meningen.

Så länge en kvinna inte kan höja rösten utan att dränkas av sexuella hot. Är det en skumf att påstå att Sverige är ett jämställt land.

Åsa Lindeborgs starka text om hoten mot henne.

Om instagram, barnamord, trötta makaroner och pepparkakeland. Och ordet IDYLL.

Enligt DN är Newtown en "Idyllisk småstad som förändrats för gott". Ordet idyll förklaras inte närmare, men vi vet väl alla vad det betyder? En stad med söta, rika barn, ärtiga gräsmattor och sopade trottoarer. Och där borde ju inget hemskt hända. Hemska saker händer bara på andra ställen, utanför idyllen. Där barnen är feta och slöa, loftgångshusen slitna och parkbänkarna sönderslagna. Där kan 20-åringar rusa runt och massmörda barn utan att någon idyll raseras.

Ordet idyll gör mig mer och mer illamående. Det är så förljuget. Det fryser ut och stänger in. Det andas nymålat, hembakt och vårprimörer. Det ger en förhoppning om att: inom idyllen händer inget ont. Men även bakom villaväggar dricks det för mycket. Där pågår våld och övergrepp. Där växer frustration och sjukdom. Förutsättningarna är bättre, men strukturerna ofta desamma.

Min mamma har alltid jobbat inom barn och ungdomspsykiatrin, både i socialt belastade områden och i Stockholms grädda. Det har varit viktigt att höra henne berätta om den misär som kunde pågå bland 600-kvadratmetersvillorna. Där kämpade familjer för sin överlevnad. Men det syntes inte lika tydligt genom de spröjsade fönstren. Bakom den knoppande häcken.

Ett massmord på barn är såklart alltid förskräckligt. Men vi gör det inte bättre genom att påstå att det slog ner i idyllen. Det är samma sak som att säga att: OM det händer, borde det hända någon annanstans.

Men idyllen är svår. Den gäckar mig jämt. När jag firar semester tänker jag bara på alla som har det härligare. Som valt rätt. En soligare del av landet, en mer prisvärd resa, välsittande shorts och längre nätter. Som beställer in pasta med spänst medan jag tuggar på trötta makaroner. Jag ser bilder på rosé i motljus, skrattande ansikten med pannorna vinklade mot varandra i euforisk förtrolighet. Och jag tänker på mina egna vinkvällar. De som kan bli trötta och tidiga, sluta i hårda ord, vara stela, bräkiga, långsamma eller gå över alldeles för fort. Jag förhåller mig till idyllen. Jag tänker: hade ni bara druckit vin med någon annan än mig hade idyllen kanske infunnit sig. Skratten, de livsförändrande samtalen och det perfekta ruset.

Glöggbilderna på instagram påminner mig om all glögg jag inte druckit. Om att någonstans, finns det Ernst-dukade julbordet. Den samlade familjen där inget inget skaver. Julstämningen utan döstunder och obesvarade sms. I idyllen finns ingen ängslan. Inget utanförskap. Inga barnamördare.

Idyllen är nostalgisk och stel. Den är lättkränkt och måste ofta skyddas till vilket pris som helst. Det finns till exempel ingen plats för barn som är fundersamma över sånger om gubbar från pepparkakeland och den eventuella kopplingen till deras eget ursprung och hudfärg. Det verkar heller inte finnas plats för eftertanke kring de rasistiska symbolerna som kan finnas i våra traditioner. Som den svarta dockan i Kalle Ankas jul. Utan att intressera sig närmare för varför dockscenen klippts bort av Disney, börjar massor av folk att raljera och desperat försvara sin idyll. Sin rätt att hålla den årliga Kalle Anka-timmen intakt, även om den är desperat behov av uppdatering. Det har gjort mig så ledsen att följa juldiskussionerna i sociala medier den senaste tiden. De utstrålar: kom inte hit och utmana vår bit av idyll-kakan. De har fått mig att undra: vad är det för ordning som är så viktig att upprätthålla?

Och tänka:

1. Det är ju aldrig svartvitt. Även Ernst-jularna och rosénätterna har sina sprickor. Och även idyller måste granskas i hörnen. Det är vi skyldiga oss själva och varandra.
2. Det kanske inte går att skriva om massmord, instagram, julbord och Svensson-rasism i samma blogginlägg men det känns helt omöjligt att inte dra parallellen.
3. Så länge folk är så ignoranta att de utan vidare tar strid för pepparkakor och filmsekvenser utan att vilja förstå nyanserna - finns ingen idyll för mig.

• Här en den del av nämnda DN-artikel om Newtown som finns på nätet
• En bra krönika om pepparkakskonflikten
• För vita svenskar är rasisten alltid någon annan -  en viktig text Johannes Anyuru.

I väntan på den stora inspirationen

Vad har du på Dig?

Mörkblå plisserad kjol, svart ylletröja jag snott av Chrille, svarta leggings och vita sneakers. Det kändes läckrare i huvudet än det ser ut i verkligheten. 

Hur mår du? 

Ganska bra. Känner mig konstant lite influensig och är inne i en grubblig period men jag har mycket att se fram emot så kontentan är: bra.

Vad önskar du just nu? 

Lugn, sömn, framgång.

Vad har du ätit idag? 

A-fil med müsli till frukost och meze till lunch.

Vad ska du göra i morgon? 

Ingen aning! Helt obokad.

Och på söndag?

Planera spännande grejer med min vän som vi får kalla Emma Sö.

Vem saknar du? 

Farmor och Jenny.

Senaste köp? 

En collagetröja på myrorna. Lite vitgrå.

Vad skrattade du senast åt?

Att min kollega harklade sig upprepade gånger som en lite farbror och ett missförstånd om isbitar med en kompis som vi får kalla Emma W.

Vad grät du senast åt? 

En jobbig konflikt och jobbiga insikter.

Vem sov du senast med?

Chrille.

Vad läser du just nu? 

Ingenting. Det är så sorgligt.

Senast sedda film? 

Moonrise kingdom. Den var mest bara konstig.

Vem var den senaste som ringde dig? 

En läkare som bokade om en tid med orden "Vi måste faktiskt få ihop Margaretas dag".

Vart vill du åka just nu?

Köpenhamn. Och Goa.

Senast 3 inkomna sms? 

Åh vad gullig du är. Det blir nog bra detta trots allt. Kramar och tack för att du finns. 

Ja gärna, kom hit ikväll vettja. Vi kan beställa mat och dricka vin. jag är hemma efter halv åtta. 

Stressa inte älskling! Kom när det passar. Maten är ändå inte klar förens kvart över.

 

Vad stod det i ditt senast skickade sms? 

Lovely!

Vilka kändisar har du blivit jämförd med? 

Scully i Arkiv X. 

Avståndet mellan ögat och pannan

Jag har spenderat nästan hela dagen i väntrum på olika akutmottagningar. Det är ingen fara med mig, jag har bara något så exotiskt som bihåleinflammation och en inflammation i vänster öga. SAMTIDIGT.

- Näe. Oj. Det här får jag skicka vidare. Det blir ögonakuten för dig, sade läkaren på vårdcentralen och såg nästan skräckslagen ut.

Och jag förstår henne. Det finns nämligen inte en läkare i hela Storstockholm som kan tänka på ögon och pannor (jag har skitont i pannan) samtidigt. De ligger helt enkelt för långt ifrån varandra.

Så kom det sig att jag köade i tre timmar på ögonakuten. Det är helt omöjligt att inte reflektera över den svenska sjukvården efter den upplevelsen.

På min vänstra sida satt en farbror och sade mhmmm på ungefär var tredje utandning. I olika melodier. Mmmmhm. Hmmmmh. Mmhmm. På min högra sida satt en annan farbror som såg så illa att han konsekvent placerade handskar och keps i mitt knä. Framför mig tronade en dam som snöt sig med långa, tröga tag samtidigt som hon stirrade på mig med vidöppen, grumlig blick. Jag gissar att hon var blind (och i slutfasen av en ganska besvärlig förkylning), annars hade det varit ett helt orimligt beteende.

Ganska ofta behövde farbröderna fylla i ett formulär, en helt vansklig uppgift eftersom de inte kunde se. Då blev personalen superstressad och tvingade sina patienter att dra sitt sjukdomstillstånd muntligt, inför hela väntrummet.

- Jag har fått svårt att känna igen mina barnbarn, viskade en gubbe, vänd åt det håll där han trodde att en sköterska stod.

När jag väl fick komma in till (den enda tjänstgörande) läkaren möttes jag av beskedet att jag har en inflammation i ögat.

- Men PANNAN, den kan jag inget om, du kanske kan gå till vårdcentralen?

Besöket landade i att jag skulle gå till medicinakuten och köa (ca sju timmar) för att skickas vidare till röntgenkön (fyra timmar) och sen ta med mig papperna till ögondoktorn, men först köa en stund till honom igen såklart.

Då tog jag bussen hem. Nån måtta får det vara på pannundersökandet. Först köade jag dock i 40 minuter på Apoteket, som inte hade någon av de tre mediciner jag fått utskrivna. Och inte heller kunde se om något annat apotek hade dem, eftersom de andra apoteken ägs av andra företag.

Okej.

1. Jag beundrar verkligen alla sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden som jobbar och kämpar inom akutsjukvården. Varenda en. Ni är fan hjältar!
2. Varför finns det aldrig fönster i väntrum? Så otroligt psykande i kombination med ovissheten om när ens namn kommer att ropas ut. Timmar av kissnödighet och trängsel i fönsterlösa rum alltså.
3. Snälla, sänk inte skatten ett snäpp till.

Baby in the corner.

I morse kom jag av någon anledning att tänka på när jag var 14 år och gick musikalkurs på Kulturama. Jag var så himla peppad. Övertygad om att jag skulle bli top of the class eftersom jag redan gick estetisk linje inriktning sång, dans och teater på gymnasiet. I klassen var jag en grå flinga, men på Kulturama skulle jag skina. Jag skulle spela Baby i Dirty dancing. Jag skulle göra svanhopp, sjunga solo och klä mig från topp till tå i svart nylon. Det var redan bestämt.

När vi fick träffa sångpedagogen tog jag i så att stolsitsarna vibrerade. På danslektionen gjorde jag tre piruetter när de andra gjorde en. Siktet var inställt på showen i maj. Framträdandet på Oskarsteatern som skulle bli min stora debut.

Efter några veckor började vi öva på showframträdandet. Har nog aldrig blivit så besviken i hela mitt liv. Vi skulle spela upp den här scenen. Om en spis.


Scenklädsel: lusekofta och hellång kjol i säckväv. Min uppgift var att titta på dem som hade repliker, nicka och se svårmodig ut. Mitt enda sångparti delade jag med tre andra: "Inte ens på själva herrgårn i Kråkesjö finns en sån spis" (3:20 in i klippet). Thats it.

Ingen dans.
Ingen nylon.
Ingenting.

Att se över sina lås

Det finns en liten högtid här hemma, som jag sällan (eller aldrig) deltar i. Det handlar om att rensa vattenlåsen. Chrille påstår att det är viktigt att "se över sina lås", att alla gör det ibland. Monterar bort handfatsmöbeln, skruvar loss en liten bricka och tömmer samtliga rör på innehåll. I duschen, köket och under tvättstället.

Ikväll såg jag tidigt på honom att något var på gång. Han verkade frånvarande när vi åt middag. Log inåtvänt och fastnade med blicken någonstans bakom mitt huvud. När vi var färdiga med diskbestyren berättade han det jag redan anat; att det var dags att ge vattenlåsen en omgång.

Det händer att han tar med sig ett glas rödvin in i badrummet. Sedan sitter han där och hummar och skruvar. Petar bort avlagringar med tops, skrockar åt hårbollar och går loss med toapapper och tvättsvamp. Ibland fnissar han till när han stöter på något extra intressant. Ger toalettstolen en kärleksfull dask. Stryker med kinden mot kaklet samtidigt som han nynnar en melodi jag inte kan tyda. Det är helt meningslöst att försöka tävla om hans uppmärksamhet när det här händer. Jazz strömmar ur högtalarna, fingrarna skakar av iver och han glömmer både tid och rum.

Ikväll hade dock något förändrats. Nu är det din tur, mässade Chrille och räckte över en toarulle. Men erkänn, inte gör väl vanliga människor den här typen av vidriga ingrepp? Inte ägnar ni väl vattenlåsen en tanke? Hjälp mig nu. Om jag inte har rätt kommer Chrille att tvinga mig att "sköta duschlåset".

Alex Schulman for jämställdhetsminister?

(Jag har bloggat om Alex Schulman tidigare, kolla här och här.)

Augusti 2012. Alex Schulman är med i Svt-produktionen "Här är ditt kylskåp". En kock ska laga middag på det han hittar hemma hos Schulman, samtidigt som det görs ett porträtt av honom på stan. Kocken lagar makaronipudding och samtidigt sitter Alex på kafé med Antikrundan-Anne, tittar ut över tulpaner och pratar om hur det gick till när hans pappa överförde sin dödsångest till honom. Han berättar att han är orolig att han inte ska älska barnet som ligger i hans frus mage.

Samma vecka sänds podcastavsnittet där Alex berättar om hur han med hjälp av sin terapeut hittat tillbaka till sitt första trauma. Och hur han börjat ta hand om den 4-årige Alex inom honom. Medan kompisen Sigge snyftar av sinnesrörelse berättar Alex om hur han tidigare i veckan satt med sin dotter på Seven eleven och grät för att han tyckte så synd om sig själv som barn.

När Alex blev kär i sin fru Amanda skrev han en bok om de första dejterna, om den första kyssen, det överraskande positiva graviditetstestet. Han har berättat om ögonblicket han fick sin pappas dödsbesked, suttit i sin egen tv-show och beskrivit ångestlätena som kan väcka hans dotter på nätterna och berättat i sin podcast om hur han blir äcklad av att titta på sin egen kropp. Den är vidrigast av allt. Gud vad det här är hemskt för min fru, säger han.

Jag vet att Alex trivs med att bajsa en stund innan han lägger sig i badet. Att han är orolig för sitt nattliga drickande av "whiskeypinnar" och att hans pappa en gång slängde honom mot en frusen åker. Han är också helt öppen med hur han kan känna sig utanför och underlägsen de tuffa killarna (Filip och Fredrik).

Jag har aldrig sett eller hört något liknande. Det är så extremt fängslande att följa Alex. Han formulerar sig så briljant, levererar den bästa sortens välformulerade sårbarhet. En stureplansman i medelåldern, klädd i sval kostym och med ungefär en miljard följare, som bökar runt med mansrollen inför ett hav av flashbacksnubbar och småstadsmammor. Som stammar, fläker ut sin egen terapi och ler offentligt åt sina egna tillkortakommanden.

Det är något helt nytt som händer, tänker jag. Något bra. Det måste väl vara bra?

I Värvet-intervjun med Jessika Gedin pratar hon om rädslan att anekdotifiera viktiga händelser i sitt liv. När man berättar en god historia handlar den inte längre om en själv utan om den som lyssnar. Och jag vill inte göra min pappas död till en historia, säger hon och berättar att hon väger mellan det hon kallar för uppriktighet och girighet efter sympati. Att profitera på sin egen historia i stället för att spara den till de allra närmsta.

Min egen terapi var det mest intensiva och livsavgörande jag varit med om. Tänk om jag varit vid sidan av mig själv hela tiden, skapat små berättelser av det jag var med om, ramat in dem i ramar som passar åskådarna. Det hade inte varit bra.

Men det är så effektivt. En blogg/podcast blir inte intressant förrän den är personlig, bjussig, köttig. Jag har själv verkligen rotat runt i mitt eget kött för att väcka er uppmärksamhet. Det är ofrånkomligt om man vill nå fram, ända in. Jag håller fast vid att det är modigt och viktigt att berätta om sånt som svider på riktigt.

Det anses fortfarande mer fint och ärofyllt att prata om känsliga grejer i dåtid. Att säga jag hade ångest i våras och inte jag har ångest just nu. Det är stort att kunna formulera våndan man känner idag och göra sina tankar tillgängliga just när de brusar som mest. Det gör Alex.

Jag är inte ensam om att vara fängslad av honom. Han är en av Sveriges mest hyllade och framgångsrika personer just nu. Men vad händer med oss? Vad är det för gränser Alex ruckar på?

Jag har inget svar. Men några reflektioner:

1. Jag går igenom en livsavgörande process just nu som jag väljer att inte blogga om. Delvis på grund av det Gedin säger och delvis för att inte uppfattas som vräkig och gränslös. Trots att jag tycker att det ska pratas mer om livsavgörande processer.
2. Jag blir enormt kittlad av alla sorters dokusåpor. 
3. Jag önskar att det fanns fler underhållningsvärden i vår samtid än igenkänningsfaktorn och skadeglädjen.
4. Alex Schulman har gjort mer för jämställdheten i Sverige än vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni någonsin har gjort. (Ja, även fast han hånar genusdagis).

En bild som får Alex att gråta av kärlek.

Nytt tag, nya grepp, samma Gro.

Sedan sist har jag:

1. Fyllt 30 och ordnat danceoke i en iskall lada. Bilder här.
2. Kommit på hur mycket jag älskar bloggmediet och laddat för en nystart.
3. Klippt mig i den perfekta frisyren. Kortare bak och längre fram, medellängd vid axlarna. 
4. Syltat och saftat och sedan slängt allt eftersom jag tog fel på både sockermängden och vattenmängden och joxade så mycket mellan olika burkar att rubbet möglade efter två veckor. 
5. Varit i Sala, Dubrovnik, Bohuslän, Paradiset, Almedalen, Yngersdal och Västanhed.
6. Förlorat mig i olika mac-devices. Det är inte klokt. Jag bullar upp med laptop, iphone och ipad runt mig och bara försvinner. Ser livet passera osv. 
7. Läst sportböcker. Om Zlatan och Stefan Sjöberg. Läst högt ur dem på fester. Raljerat och resonerat. 
8. Trotsat min sprutfobi, tvingat mig själv att lära mig springa (rekord: 7 km), köpt en stor mikrofon och ett jättedyrt rododendronträd.
9. Följt Alex Schulman på ett nästan maniskt sätt. Men det ska jag berätta mer om sen.

Hej!

Time to say...

Sannolikheten är ganska stor att det här är det sista blogginlägget jag skriver. Bloggen har kippat efter andan ett tag och nu känns det helt definitivt. Den är död.

Jag har funderat på om det är iphonens fel. Om den stjäl så mycket tid och tankekraft att jag inte hinner blogga längre. I stället snurrar jag runt mellan min reader, Facebook, Instagram och Rumble i någon slags vansinnig evighetscirkel.

Men jag tror också att den här kanalen inte funkar för mig längre. Det var så tydligt, när jag hade skrivit den sista texten. Att nu är den sista bloggtexten skriven, det finns inget kvar jag vill säga. Inte här.

Min blogg har aldrig varit jättestor. Men den har blixtrat till ibland, folk har länkat och gillat och en liten ström har hållt sig kvar här. Det har betytt så himla mycket för mig. För mitt skrivande, min kreativitet och faktiskt; jaget. Kommentarerna, facebookdelningarna, tipsandet i länklistor. Era kloka, peppande ord. Er igenkänning. Ni som har läst varenda inlägg från början till slut och mejlar mig att ni längtar efter nästa. Jag är så glad för er.

Nu håller jag på med en ny grej! Så snart den är klar tipsar jag här, jag tror att det kan bli jättefint.

Så: hejdå och vi ses!

Must be how Marilyn Monroe felt

Det blir inte mycket mäet, bloggandet. Det är för mycket annat just nu. Men jag tänkte ändå att jag kunde göra som några andra bloggare och lista lite gåshudsklipp.

Vi börjar med det här, mina gamla favoriter som sjunger Nicki Minaj. Jag får alltid gåshud av PS22 (och andra innerliga barnkörer som vevar med armarna till pianokomp) - men kanske särskilt till den här. Idag.