Must be how Marilyn Monroe felt

Det blir inte mycket mäet, bloggandet. Det är för mycket annat just nu. Men jag tänkte ändå att jag kunde göra som några andra bloggare och lista lite gåshudsklipp.

Vi börjar med det här, mina gamla favoriter som sjunger Nicki Minaj. Jag får alltid gåshud av PS22 (och andra innerliga barnkörer som vevar med armarna till pianokomp) - men kanske särskilt till den här. Idag.

Jag fick några frågor

Vilka egenskaper uppskattar du hos andra människor?
Värme. Ett intresse för att analysera, vrida på och älta livet. Humor, fysisk närhet, generositet när det gäller tid och skratt åt även mina dåliga skämt när jag behöver hjälp på traven.

Vilka är dina brinn?
Feminismen, att skriva, att vara i mina relationer. Komma nära folk och låta dem komma nära mig. Jag brinner för politik och salta skaldjur. Bra tv-serier och långa prat i soffan. För att någon gång bli mamma. För att vara arg på grejer och försöka göra något åt dem.

I vilka lägen hamnar du i ett kreativt flyt?
När jag har en mening som blir början på ett resonemang, en text som jag kan se konturerna av. Ana slutet. Som med texten i inlägget innan detta. Den bar jag i bröstet och längtade efter att få släppa lös. Sista meningen var färdig innan jag började. Efteråt var jag svettig, lite skamsen och väldigt... uttömd.

Och när jag planerar en överraskning åt någon jag tycker om. Som när jag gjorde överraskningsfest för Chrille när han fyllde 25 eller förra fredagen när jag gjorde en fejkmöhippa med indiantema för min vän Lollo.

När blir du euforisk?
När jag är med folk jag tycker om. När de har ansträngt sig för att vara med mig. När jag gör något kreativt, konkret och det blir bra. När jag jobbar och har hittat en ny strategi. När jag är i naturen. när jag drabbas av kärlek, ser fram emot något härligt eller dansar till en bra låt.

Sist var det den här. Det var bröllop, klockan var tre på natten och alla var där.



I vilka lägen blir du "hialös"? (hejdlös,fördämningarna släpper, man ger sig hän)
När jag är gladfull, det är sommar och jag är med människor som gör mig trygg, varm och glad. När stämningen är tillåtande. När jag hyr skrotcykel på Koster och far över grusvägarna. När jag har förälskat mig i en låt och spelar den högt högt i lurarna när jag går på en lång, ensam promenad.

Vad blir du attraherad av hos en man?
Vackra händer, en mun med stuns. Ryggen, gångstilen, rösten, humorn. Värderingarna.

Vad är roligast, intressantast på jobbet?
Just nu: att sätta mig in i nya sakfrågor. Som aborträtten, hivlagarna och mödradödligheten. Sånt jag har haft dålig koll på innan och nu får frossa i på arbetstid. Att filma, lägga upp små youtubeklipp jag snickrat ihop med mobilkameran. Som det här.


Vad skulle du vilja förkovra dig i?
Psykologi, beteendevetenskap, musikteori. Ni fattar.

Vem önskar du att du var kompis med?
Oj, jag vet inte riktigt. Jag är inte på jakt efter nya vänner just nu känner jag. För 20 år sen hade jag svarat Michael Jackson men det håller inte riktigt längre. Kanske Nour el Refai. Jag tror att vi skulle vara ganska kloka och roliga tillsammans.


Lever du din dröm?
Jag har det jobb jag drömt om i några år, är kär i min man och har aldrig mått bättre i mina sociala sammanhang. Så ja, så nära jag kan komma. Lite vigare ben så att jag kunde gå ner i spagat - sen vore jag nog framme helt och hållet.

Vad skulle du önska dig om du fick tre önskningar?
Mindre rädsla för att resa, testa nya grejer och prata inför folk. Och spagaten som en bonus. Jämställdhet. Kanske spela in ett sommarprogram.


Hur ser ditt drömboende ut?
Som det boende jag bor i! Men jag skulle gärna bo närmare några av mina vänner. Gärna i samma trappuppgång faktiskt.

Om du fick välja/välja om karriär/utbildning, vad skulle du välja för något då?
Bli kurator på ungdomsmottagning. Eller psykoterapeut. Kanske jobba med radio, dokumentärfilmer eller på en tidskrift. Men det har jag faktiskt utbildning för.


Vilken är din bästa film och varför?
"Festen" för att den är så dansk och glasklar och smärtsam. The Hours för att den är magisk och mörk men mjuk på samma gång. Har för mig att jag älskade Mammut. Och Dirty dancing för att alla mina flickdrömmar vilar i varje scen. En värsting till syster för att den är sjukt rolig att skråla till och för att den bär minnen. The Reader för att jag såg den med min farmor och den väckte exakt samma känslor hos oss.


Vad gör du när du ska unna dig något?
Velar, muttrar, krafsar på kontokortet, svettas i svanken och ruskar på kroppen.

Om du var en seriefigur/filmkaraktär, vem skulle du vara då?
Jag vet inte. Vilken tror ni?

Vem är din förebild?
Jag har skrivit om det här.

Vart vill du helst resa nånstans?
Tillbaka till Irland, till Kalifornien, Köpenhamn (alltid) Kroatiens övärld och Indiens stränder. Och så när jag en livslång längtan till Machu Picchu som jag själv inte riktigt förstår mig på.

Vilken är din favoritblogg?
Kolla min länklista!

Att färdas femton år tillbaka i en tunnelbanevagn

Jag står vid Skanstulls tunnelbanestation. Ska ta tunnelbanan till min barndomsort, Bagarmossen, för att fira valborg hos en vän. Den sträckan har jag åkt ungefär en miljard gånger förut. Till och från gymnasiet, till och från dansträningen, till och från kärlekarna som alltid bodde i andra änden av stan. Det känns fint att åka ut igen efter några års paus. Eftersom både mamma och pappa flyttade därifrån för åratal sen har jag sällan ärenden till Bagis.

Tunnelbanan kommer. Jag kan nästan höra på skrapet mot skenorna att det är skarpnäckståget som dundrar in på stationen. Går in och sätter mig på ett av de bruna plyschsätena. Säkert har jag suttit på samma säte, på exakt samma tyg, en miljard gånger förut.

Plötsligt händer något i min kropp. Det är ett rent fysiskt minne. Strålar som skjuter ur magen ut i axlarna, vidare mot nacken för att landa med ett brak i bröstet. Jag har satt mig fel.

När man åker tunnelbana till Bagarmossen, ska man sätta sig i slutet av tåget. För att vara i den vagn som hamnar närmast rulltrappan och utgången när tåget stannar. Alla som sitter längst fram i tåget går nämligen alltid av vid Kärrtorp. Där töms plötsligt även den fullaste vagnen på folk och de som blir kvar under resten av resan är antingen orutinerade, dumma eller farliga. Oftast det sistnämnda tyvärr.

Nu kommer de tillbaka till mig, rutinerna. Hur jag brukade springa mellan vagnarna för att vara där det fanns mest folk. Hur jag periodvis aldrig satte mig ner, av rädsla för att hamna i samma bås som en farlig man. Hur jag stod vid Svedmyra och lät tunnelbana på tunnelbana passera utan att våga gå på. För att det satt för få människor i vagnarna och för att dem jag såg var potentiellt farliga. Hellre stod jag kvar ensam på den mörka perrongen än åkte ensam i vagnen med en enda av dem jag såg i vagnarna som passerade.

Nu kanske det verkar som att jag var helt paranoid. Det var jag också. Uppfylld av skräck efter att ha hamnat i ett gäng bökiga situationer. Drogade män som lade huvudet i mitt knä. Upprymda farbröder som drog ner gylfen och runkade så snart dörrarna stängts och tåget börjat rulla. Män som sneglade och viftade med tungan, tryckte sina lår mot mina från sätet bredvid eller utnyttjade trängseln till att gnida sig mot min jackärm. Inget farligt, men nog så läskigt.

Och jag hade inga redskap att hantera sånt bök. Inga ord för det, ingen beredskap. I stället skämdes jag. Tryckte naglarna mot handflatan och berättade aldrig för någon.

Och så odlade jag mina strategier. Och jag skämdes när jag gjorde det. Tyckte synd om gubbarna med koffert i knät som blev så misstänkliggjorda inför min blick. Men straffet för att slappna av kunde vara så mycket värre. Kunde innebära livslång skam. Så jag satte upp mina egna regler. Som att jag aldrig någonsin skulle hamna i första vagnen en valborgskväll mellan Kärrtorp och Bagarmossen. Aldrig.

Men det är exakt det jag gör nu. Tio år senare, full av redskap och tom på skam. Stark rentav, snart 30 år gammal och stark som elfenben. Därför förvånas jag över rädslan som ändå övermannar mig, illamåendet som pulserar genom bröstkorgen. Jag märker hur min blick vandrar över de andra resenärerna. Gör en riskbedömning för varje person. Korsar benen, spänner låren. Femton år på nytt.

Jag hatar att det var såhär när jag var ung. Att jag inte var fri, att jag var så värnlös och skamfylld. Att min kropp minns det så starkt och tydligt. Alltid: känslan av att vara snygg och snitsig när jag går hemifrån. Hur den känslan byts mot äckel och skam när medresenären betraktar mig samtidigt som han gnider handen mot sitt lår.

Jag gör allt för att lyfta den skammen från tjejer i mitt volontärarbete som jourtjej. Säger: det är aldrig ditt fel, du kan aldrig göra dig skyldig till andras övertramp. Hur du än klätt dig och vart i tunnelbanan du än sitter. Jag säger det med skärpa i rösten, så säker på min sak. Vet att oron för att råka illa ut enligt forskning är farligare än själva risken för att faktiskt göra det. Jag vill stärka tjejer att ta plats i tunnelbanevagnar. Sitta på det säte de har lust att sitta på och veta hur de kan agera om någon gör obehagliga närmanden. Ha mål i mun och styrka i bröstet precis som jag brukar ha. Jag förklarar för dem att den där rädslan har sina rötter i en ojämställdhet. Att det inte är konstigt om det är svårt att ta makten över sätena, för det är fortfarande inte vi som har den. Men att det finns bättre strategier än naglarna mot handflatan. Jag vet det.

Men inte ikväll. Nu är resan mellan stationerna evighetslång. Nu går allt av sig självt, rädslan vet exakt vad den gör med mig, den handlar på rutin. Jag spjärnar emot men misslyckas. En herre i jeansskjorta tittar upp från sin i-pad, en halv sekund för länge. Och jag knäpper den översta knappen i min klänning och reser mig upp, gör mig redo vid dörrarna. Redo att fly.

Jag fick en kommentar

Snälla kom tillbaka och fortsätt skriva, din blogg är det enda som håller igång mina dagar på mitt lilla skitkontor i London! Går igenom arkivet nu, månad för månad, för typ tredje gången. Snart hägrar budgetrevision, då behövs du ännu mer.

/Bello

Tack Bello! Du anar inte hur glad jag blev. Det är svårt att komma åt skrivet nu. Har åter igen funderat på om bloggen är död, men jag vill inte att den ska dö. Jag vill skriva om en massa viktiga saker. Det finns några saker som hindrar mig. Dels tanken på att några enstaka personer kanske läser det jag skriver - och vånda över detta. Dels att det finns så mycket jag inte kan skriva om. Och dels för att det inte känns som att jag är full av texter längre. Jag får kämpa så.

Tjejtidningstipsen jag minns

• Rama in ögat med vit kajalpenna. Det ger ett öppet och vaket intryck.
• Låt inte schampot sitta i håret i mer än 30 sekunder. Annars tappar det sin glans. 
• Ögonfransarna behöver inpackning en gång i veckan för att inte falla av. Vaselin duger bra för ändamålet. Massera in vaselinet i fransarna och sov med det över natten. 
• Plocka ögonbrynen underifrån tills de får formen av en svalvinge. Det ger ett öppet och vaket intryck. 
• Ha ett glas vatten i handen hela tiden. 
• Markera den del av kroppen som är smalast. 
• Få läpparna att se större ut genom att lägga en mörk läpp-penna längs kanterna och en ljus läppglans innanför. 
• Innan du går hemifrån; strö alltid lite glitter över nyckelbenen. Det ger ett öppet och vaket intryck. 
• Duscha parfym ut i luften och spring in i molnet. 
• Överraska honom med ett sidenskynke som du gnider mot hans kön med sensuella rörelser.
• Stryk en dutt gele över ögonbrynen så att de ser släta och raka ut. Det ger ett öppet och vaket intryck. 
• När du sitter vid strandkanten; passa på att peela kroppen med sandkornen genom att gnugga sand mot huden med cirkelrörelser. Glöm inte läpparna.
• Spara gamla maskaraborstar, tvätta ur dem och använd dem som kammar till ögonbrynen. 
• Sminka dig i chokladens färger. 
• Avsluta alltid sminkningen genom att gå över ansiktet med en borste duttad i solpuder. Det ger ett öppet och vaket intryck. 
• Stanna upp i kyssandet ibland och slicka honom långsamt över läpparna, ungefär som om du smorde på honom ett läppstift med tungspetsen.
• Borsta aldrig håret när det är vått. När det är torrt ska du borsta det med hundra tag. 
• Applicera balsamet med en gles kam.
• Föna håret med huvudet upp och ner. Krama in mousse i hårbotten.
• Använd tre olika rougetoner för att skulptera kindbenet. 
• Passa på att lägga tepåsar på ögonen när du tar en eftermiddagsnap. 
• Överraska genom att vira en fläta runt hästsvansen. 
• Servera honom godis ur en skål som du bildar av din egen mage. 
• Cerise ögonskugga får gröna ögon att poppa. 
• Genomskinlig maskara är en fin vardags-makeup som ger ett öppet och vaket intryck.
• Fixera läppstiftet med puder.
• Tänk på att inte rynka pannan när du läser.

Är det konstigt att du inte hittar fram

Bara för att illustrera det förra inlägget: min bästa låt just nu. Finns på Spotify. Gör mig galen.

Vad gör du?

Jag fick en kommentar på det här inlägget:

tycker dock det är lite vidrigt att volontära också, liksom "Hej jag är vit, jag är här för att rädda de stackars fattiga". sååå vad ska man göra då? vad gör du?

Volontära kan man ju göra på en massa olika sätt. Och jag tycker faktiskt att få av sätten är vidriga. Jag har jobbat volontärt som jourtjej sedan 2007. Tjejjouren jag är medlem i nu har jag varit med och startat. Vi jobbar mest med stödkontakter över nätet, alltså chatt och mail. Tanken bakom jourandet är att stötta tjejer individuellt för att förhoppningsvis förändra samhället strukturellt på sikt.

Jag har pratat med tolvåringar som redan dukar under för tonårspressen. Som svälter sig och vill göra allt för att bli barn igen. Tjejer som känner sig värdelösa, utmattade, äckliga och fula. Tjejer som säljer sina kroppar, tjejer som har sex trots att det svider och bränner, som gör sig själva illa för att de tror att det ska få dem att stå ut.

Jag har chattat med tjejer minuterna innan de utsätts för sexuella övergrepp av någon i familjen. När de skriver med korthuggna, ångestfyllda ord, alldeles uppfyllda av vad de vet snart ska hända. 

Ofta är tjejernas första mening till oss; jag orkar bara inte längre. Ofta är det första gången de berättar om känslorna för någon vuxen.

Det är en ära och ett ansvar att vara den som tar tjejernas hand första gången den sträcks ut. Jag har pausat mitt engagemang ibland, känt mig otillräcklig. Helt slut efter kvällar då jag suttit med polisen och socialjouren i örat för att få dem att rycka ut till tjejer som är i akuta situationer.

Mycket handlar om att bara ta emot deras ord. Säga: du är så modig och stark som tar de här känslorna på allvar och kontaktar oss. Nästa steg är att peka på rättigheter. Identifiera om tjejen utsatts för något brott och förklara på vilket sätt lagen är på deras sida. Sen brukar det ta en lång stund att få henne att förstå att incest/våld/trakasserierna de utstår faktiskt är olagliga. Eller att de har rätt till professionell hjälp. Ge dem vägvisning och kontaktuppgifter till bra ställen och peppa dem att ta även nästa steg mot att bli starkare.

Vi brukar också stärka tjejerna i att försöka vara i hur kroppen känns, inte hur de upplever att den ser ut. Se vad den kan göra och inte hur skönheten kan optimeras. Försöka ge dem valmöjligheter, öka livsutrymmet. Peppa dem i att agera. Sjunga även om det kan låta illa, kontakta den de gillar, säga ifrån, sminka sig hur de vill, om de vill. Ta plats.

Det är mitt sätt att volontära. Och det finns massor. Säkert sätt som känns helt ovidriga och passar just dig. Jag är vit, rik och mäktig oavsett om jag volontärar eller inte. Och jag känner i kroppen att mitt tjejjoursengagemang kan ha en påverkan på världen.

Det finns en massa mer jag kan göra. Jag skulle kunna leva, agera och bo på ett sätt som göra att jag möter fler människor med olika ursprung. Jag har jobbat på arbetsplatser där jag jag har möjlighet att vara med och kämpa för strukturella förändringar. Jag väljer att rösta på partier som jag tror möjliggör för så många som möjligt att leva, bo och jobba i Sverige.

 

Vad gör du?

Kraftfredag

Det är en fredag av bästa slag. I veckan fick jag veta att medicinen mot Hypotyreos fungerat snabbare än jag vågat hoppas. Mina nivåer är nu så bra att jag är på gränsen till att överproducera.

Jag har burit beige turban hela dagen utan att känna mig konstig. Lyssnar på roliga podcasts medan jag jobbar och längtar till halv sex då jag ska äta crepes med en härlig vän.

Efter en bedrövlig start på året. Nya krafter.

Ta din jävla nalle.

Jag brukar inte sitta och rasa framför tv:n med krossad ananas i näven. Men den senaste tiden har jag gjort det. Flera gånger.

Anledningen är programmen Chefen undercover och den Hemlige miljonären (same same litegrann). Jag har sett de brittiska versionerna av programmen förut. Den är lite ostiga men ganska fina. En rik man ägnar en vecka åt att bo i lägenhet, träffa utsatta människor som har kämpiga yrken - och chocka dem i slutet genom att avslöja att de är rika. Veckan på fältet förändrar dem alltid totalt. Rikingarna ändrar omöjliga arbetsrutiner, befordrar flitiga tanter och skänker en miljon till någon som saknar en arm.

De svenska motsvarigheterna är dock det löjligaste jag sett. I ett avsnitt jobbar Viking lines VD på en färja i några dagar. Han plockar glas på nattklubben tillsammans med en ung, ensamstående mamma från Fagersta som jobbar 10 dagar i sträck och får utstå sexuella trakasserier varje kväll. Han klättrar upp i regniga master för att byta en glödlampa. Han bökar i lastrum. När han äntligen får chansen att byta blåjeansen mot kostym igen tror man att han ska göra nya scheman, ge servitrisen en chefsposition och 75-årige mekanikern en större hytt. Minst. Men chefen väljer att överraska servitrisen med en FINLANDSKRYSSNING. Mekanikern får åka och hälsa på i en borrfabrik. Någon får äran att stanna och äta en måltid i Helsingfors när Viking line lägger till.

I hemlige miljonären överraskar huvudpersonen en förening för missbrukare genom att ge dem 50 000. Sen sätter han sig i BMW:n och åker hem till tolvmiljonersvillan. Nöjd och alldeles uppslukad av godhet.

Och jag provoceras alldeles sjukt mycket av den bristen på helhetssyn. Hur de kan vara så blinda för sin egen makt. Jamenar BORRFABRIK. Tack för lång och trogen tjänst liksom. Och det här med att ge en check. Kom igen när du verkligen vill förändra något. När du ställer dig på föreningens sida när de äskar pengar av näringslivet. När du investerar en årshyra.

När du bidrar med engagemang och tid. Tar ställning. Inför nolltolerans mot servitris-tafsning, utformar humana arbetstider och premierar dem som bökar i lastrummet året om.

På mitt förra jobb ringde ofta folk som ville skänka gosedjur till barn på kvinnojourerna. Gosedjur och smink. Vi hade kunnat ha lådvis med sånt på kansliet om vi ville. Och det är klart att det är härligt att ge en mjuk kanin till en liten som just upplevt trauma och lever gömt.

Minsann är det mysigt med fadderbarn som skickar teckningar från Kongo, att skänka 200 via telefonen medan Måns Zelmelöw skriker euforiskt på nån tv-gala, klart man vill ge en check till en förening som går på knäna. Om man får lämna rummet sen.

Problemet är att det är så få som vill ge det där som inte ger snabba godhetskickar. Min fördom säger mig att det är samma personer som vill skänka mjuka kaniner och måltider i Helsingfors - som sitter runt sina egna middagsbord och säger: jag tycker att det ska löna sig att arbeta och som helst skulle betala 0,2 procent i skatt.

Så länge folk faller utanför samhället, förlorar sjukpenning och värdighet, mister alla chanser att komma in på bostadsmarknaden. Så länge psykvården stramas åt, biståndet bantas, vården säljs och ribborna höjs.

Så länge folk inte vill anstränga sig att förändra det. Så vill jag inte se ett gosedjur till.

Kom igen, vi kör "hockeylaget"

Apropå posering.

Tur att Chrille är av ungefär samma skrot och korn så att säga.

Bilden är snodd från Emmas blogg.