Gör som jag Björn; fråga.

Ordförråd skiftar. Och tur är väl det. Jag är glad att jag inte kallar folk för offer längre, bara för att de har löjliga kläder på sig. Eller skriker shit my god så fort någon berättar något oväntat. De uttrycken var knappt gångbara på högstadiet, när det begav sig.

Just nu är jag i en fas då jag ofta hojtar katastrofsituation. När jag inte får av mig en snäv sko, tappar buljongtärningar på golvet eller tycker att reklampausen är för lång i ett tv-program. Då hojtar jag. Det känns väldigt snitsigt.

I helgen hade jag fint besök av min vän Jenny. Hon fick givetvis ta del av mina katastrofsituationer. Jag märkte att hon ofta ryckte till när jag hojtade. Men jag tänkte att det nog var av glädje.

Men i lördags morse berättade Jenny att hon inte uppskattar hojtandet alls. Hon jobbar som sjuksköterska på en underbemannad kirurgavdelning och utför hjältedåd dagligen medan patienterna dör omkring henne.

När du säger katastrofsituation ser jag trauma-larm framför mig. Akuta blodtransfusioner och läkare som rusar genom korridoren med grisiga handskar.

När jag fick veta det fortsatte jag såklart inte att skrika katastrofsituation så fort kardborrbanden trasslade ihop sig på min jacka. Jag hävdade inte min rätt, sa inte jag har faktiskt alltid sagt så. Du får finna dig. Och jag hojtade absolut inte extra mycket, bara för att. Tog inte strid över huvud taget. Efter en halvtimme hade jag lärt mig att skrika kalabalik i stället. Inte lika slagkraftigt, men vafan. Det kändes självklart.

Kanske är det därför som jag inte förstår mig på Sverigedemokraternas Björn Söder som demonstrativt beställde en negerboll till eftermiddagsfikat när DN följde honom under hans första dag på jobbet i riksdagen. Jag förstår mig inte på folk som gör så.

Det är ju så enkelt. Behöver inte ens diskuteras. Som min älskade vän med rötter i Sierra Leone sa en gång; fråga mig, så ska jag säga om det är okej att säga neger. Det är jag som bestämmer.

Björn, jag kan meddela att ordbytet var väl värt besväret. Jenny slutade tänka på blod och var så fröjdefull att hon kokade frukostägg åt oss. Trots att Chrille ville ha sitt kokt i 10 minuter, jag mitt i åtta och Jenny sitt i sex. Hon gjorde värsta kok- och kylsystemet, bara för att göra oss glada.