Fråga 1 och 2: Röda soffan och Bagarmossen

Hörni det här var ju det roligaste på mycket länge. Jag känner mig som Beyonce, minst. Alla borde få uppleva sådan här uppvaktning då och då. Är grymt peppad att ta tag i era frågor, som är så många att jag måste besvara dem några i taget.

Har du redan suttit i röda soffan?

Här känner jag att en förklaring krävs. Mitt gamla jobb har en tradition när folk slutar. Ledningen samlar alla i en stor, rund och mycket röd soffa, bjuder på kanellängd och ger den slutande en jättelång gladiolus. Sen har kollegorna skramlat till en present och helst slagit in den i Mitt i-tidningar. Efter att den packats upp (under massiv tystnad och 60 stirrande ögon) följer en jättepinsam stund då den som slutar förväntas säga några ord. Alla fingrar på sina bärbara telefoner och vrider på sig medan han eller hon rodnar fram nåt om pressade deadlines men trevliga kollegor.

Sen är röda soffan-sittningen slut och kollegorna återvänder till sina skrivbord, 20 kronor fattigare men med pärlsocker runt munnen. Eftersom omsättningen på vikarier är hög på Mitt i har röda soffan blivit ett tragikomiskt begrepp. Ingen vill sitta i röda soffan. Men samtidigt känns det snöpligt att lämna utan att genomföra denna ritual.

Svar: nej. Det blev aldrig så. Jag tackade faktiskt ja när de frågade. Sen ångrade jag mig och tänkte styra av allt. Som tur var glömdes det bort. Jag funderar dock på att dyka upp på lunch snart. Samla de som vill. Röda soffan light.

Vad tycker du egentligen om hur det var att bo i Bagis? Är vi dumma eller bra om vi bor kvar och låter våra barn växa upp där?? Dom, tack!

Jag tyckte att det var jättebra att växa upp i Bagis. Jag upplevde både bra och dåliga saker där under min uppväxt, men det negativa tror jag inte har med geografi att göra. Älskade skogarna; att spela bandy på ån om vintern och trängas vid sjöarna på sommaren.

Jag skulle gärna bilda familj där om det inte vore för att jag känner mig färdig med stället. Är svag för förortscentrum från 40-talet med Folkets hus, bibliotek och tobaksaffärer som byter namn minst en gång om året.

Ibland tänker jag att Bagarmossens skola var lite för ruff för mig (beskrev en del av misären här). Att jag hade behövt något mjukare då. Mindre bombarjackor, spott på väggarna och kränkningar inristade i skåpen. Mer velourklänningar och novelltävlingar. Men sen tänker jag genast att jag inte vill ha det så: trasiga hårdingar i en skola och duktiga mjukisar i en annan. Som om andra skulle förtjäna/klara av spottiga skolor bättre än jag?

Om jag får barn vill jag inte heller att de ska växa upp i ett område som är för likriktat. Bagarmossen har både de inrökta loftgångshusen på Byälvsvägen, Waldorfmyset på Kolbäcksgränd och villorna som gömmer studsmattor bakom enorma häckar på Nidälvsgränd. Jag gillar det. 

Domen: bo kvar.

 

När jag var liten låg tunnelbanan här.