Håhåjaja. Det finns många sätt att berätta om det. Jag var kompis med Chrilles ex, träffade honom genom henne. Inget drömläge. Men det var ju inte meningen att vi skulle bli smällkära, inget jag önskade, inte i honom. Vi hade träffats på lite olika fester och alltid haft mycket att prata om. Jag tyckte att han var vacker i hemlighet och på en fest upptäckte han visst att jag var det också. Så sågs vi en gång på tu man hand, det blev två gånger, tre. Sov i samma säng utan att röra varandra. Det dröjde länge innan vi hånglade men sen var det kört, ingen av oss kunde äta på flera veckor.
Det är nästan det tydligaste fysiska minnet av den tiden, förutom euforin. Hur vi tog med oss vinglasen från våra orörda middagstallrikar och gick i cirklar i runt hans lägenhet på Sankt Eriksplan. Satt på räcken och innergårdar. Gick in igen, fick i oss varsin tomatskiva, sen var det stopp.
Vi kedjerökte på det förälskade dekadenta sättet, missade flyg och båtar på våra spontana trippar, skickade glödande sms varje dag och sa; såhär ska vi alltid vara. Jag bar vita nitbälten, boxarkängor och gärna turkos, vid kjol. Chrille gick med fantastiska utsvängda och lappade jeans, använde en rosablommig tygkasse som väska och hade en förkärlek för tumring. När vi höll varandra i handen på gatan kunde energin vara så stark att det sved i hela underarmen.
Och nu, mer än sex år senare, känns det verkligen självklart. Jag hade offrat vad som helst för att få leva med Chrille. Vi har såklart haft gnöliga perioder, bråkat i cirklar och suttit tysta och missnöjda på varsin ända av middagsbord. Plockat av oss nitbälten och tygkassar och ersatt dem med sandfärgade koftor.
Men vi tar aldrig varandra för givet. Vi flabbar varje dag. Jag kan bli galen av att hålla honom i handen. Och vi skickar fortfarande sms som smäller i bröstet.
Typ så.
Och vi är exakt lika dåliga på att posera.
2 kommentarer:
Vackert!
Tack för det fina svaret!
Skicka en kommentar