Fråga 11-15: Humor, äktenskap och Beverly hills-gäng.

I publiceringsögonblicket upptäckte jag att det här inlägget kan te sig ganska obegripligt. Men det är såklart några av svaren på frågorna ni ställde till mig för några veckor sen. Man kan säga att bloggen lever på dem just nu.


När ska vi leka?
Fina Sofia! Ja när. Kommer du till Stockholm snart månne?

Varför är du så rolig?
Jag vet inte. Är jag rolig? Vad kul.

Vad är meningen med livet?
Den du. Den som visste. Jag kanske återkommer om det här, kanske.

Hur känns det att vara gift?
Bra! 

Äktenskapet är ju en lite knepig grej egentligen tycker jag. Historiskt framför allt. Men jag älskar ceremonier. Och tvåsamhet passar mig. Och vårt sätt att vara gifta på är fantastiskt. Själva bröllopet i sig gav oss jättemycket också; en massa hisnande minnen, mer sammanflätade familjer och tajtare vänskapskretsar. Jag kan fortfarande inte lyssna på musiken vi gick in till utan att bryta ihop.

Ett torftigt sätt att säga det på: bröllopet gav oss näring som par.

Känns det som att du har som ett Beverly Hills-gäng?
Vilken fantastisk fråga! Jag blir så otroligt nyfiken på om du, Karin, har ett Beverly hills-gäng. Hur det funkar. Och om du har fått uppfattningen att jag tillhör ett.

Jag har alltid velat ha ett sånt gäng. En liten armé av sammansvetsade polare som både kan skratta, gråta och shoppa ihop.  Tänkt att alla ska ha en egen karaktär; den roliga, den konstnärliga, den sportiga.

Tänk er bara den här scenen: jag kan inte komma på en fest, för jag måste vara hemma och måla huset. Vid åtta ringer det på dörren. Där står hela gänget med målarrockar på sig och ropar typ "here we are!"

Känslan av att tillhöra något, att det bildas ett hål efter mig när jag är bortrest - oj vad jag har velat ha det. Tänkt: jag kan vara filosofen. Pajasen. Bara jag får vara med. (och bara inte alla måste ligga med alla, som de gör i Bevvan)

Men i stället har jag haft öar omkring mig. Värdefulla vänner på olika kanter, som inte direkt känt varandra. Stressats lite av det, tyvärr.

Just nu är jag nog närmare att ha ett Beverly hills-gäng än någonsin. Samtidigt har jag insett att det inte är så viktigt. Att jag inte vill vara en karaktär. Att jag trivs bäst i små sällskap, att gängdynamiken gör mig ganska ängslig. Och att rädslan att inte lämna ett hål efter sig, den kan inte ens ett Beverly hills-gäng rå på.

Så jag har lite spridda arméer. Men framför allt har jag vänner, både såna som ger mig perspektiv på livet, som jag träffar sporadiskt - och såna jag skulle dö för. Och det är det viktigaste.

 

Men OM det skulle va, så skulle jag nog helst vilja vara Brenda. Eller David.