Kroppsrop.

Idag var jag och hälsade på mitt gamla jobb. Det är över ett år sedan jag lämnade det vita höghuset på Liljeholmskajen för sista gången. Då trodde jag att jag skulle komma tillbaka och luncha titt som tätt. Så blev det inte.

Men idag cyklade jag tillbaka till mitt gamla arbetsliv, längs Årstaviken och de spränggula träden. När jag kom till kajen hände det. Jag färdades bakåt i tiden. Glömde att jag inte är nyhetsreporter längre, att jag bara var där för att fira min lediga fredag med papardelle på Färgfabriken.

Jag började röra mig fortare. Sneglade mot parkeringen. Där stod flera av redaktionbilarna på plats och jag konstaterade att det fanns utrymme att åka ut på något akut, ifall det skulle behövas. Hjärnan letade efter trådar och krokar. Hur ligger jag till? Har jag börjat med notiserna än? Har alla veckans knäck gått i lås?

Detär otroligt hur kroppen minns. Till och med hissljudet triggade igång den välbekanta känslan av jobbstress och ensamhet. För på mitt gamla jobb var alla ensamma, alla hade varsin tidning att fylla med nyheter till varje pris. Sida vid sida satt vi, ensamma och jagade. I alla fall jag.

Sen vände det såklart. Det kändes grymt att återse alla gamla kollegor. Leenden, kramar, interna skämt som fick liv igen. Jag lade mig i en rubrik här och bollade en reportageidé där. Allt det goda kom tillbaka och jag började nästan ångra att jag sagt upp mig. Var alldeles varm i magen när glasdörrarna stängdes bakom mig. Dröjde mig kvar, gick långsamt ut på kajen och mindes alla sommarluncher där. Vänner jag fått över mikrovärmda matlådor.

Sen kickade kroppsminnet in igen. Det kändes busigt, ja nästan olämpligt, att cykla hem redan klockan tre. Medan alla kollegor satt och slet som bäst med polisnotiserna.

Hela vägen försökte jag övertyga kroppen om att jag inte bara har en helgs paus från nyhetsslitet. Utan en livslång.

Tack mitt fina jobb, för att jag fick dig.