Jul på jobbet

Sitter på jobbet med händerna instuckna i tröjärmarna. Ser kollegor lämna skrivbordet med lätta, högtidliga steg. Ropa god jul och gott nytt. Det drar ihop sig nu. Jag har jobbat här i en månad och känner mig trygg och säker och bra. Har ungefär en miljard idéer och en favoritknapp på kaffeautomaten. Sådär som jag trodde att jag aldrig skulle ha.

Hela datorn är full av projekt och jag vill börja med alla på en gång. Men först vill jag också lämna skrivbordet i någon vecka, hämta andan, lufsa i västkustsnö, käka marmeladkulor och riva lite i en bok.

De är alltid så konstiga, sådana här dagar tycker jag. Dagar då det känns som att man egentligen är ledig. Som när man jobbar mitt i juli, på skärtorsdagen eller ja, två dagar innan självaste dopparedagen. Det är tomt på jobbet, inkorgen är tyst och jag måste slå mig själv med handflatorna i ansiktet i bland för att inte försjunka i semsterlunk i förtid. Var nära att gå till jobbet osminkad i mjukisar i morse och blir förvånad varje gång jag hör en jobbtelefon ringa.

I morse mötte jag en kostymman i hissen. Han lyssnade på extremt hög balkanmusik i hörlurar och det var alldeles tydligt att han inte heller fick någon ordning på denna halv-juldag. Det var röd tomtescarf, slätkammad frisyr och gung i knäna. När jag gick av på min våning var han nära att följa med in genom dörrarna tillsammans med mig. När han insåg att han var i helt fel lokaler skrek han (för att överrösta balkandunkat); NU LURARU MIG ALLT! Och så insåg han att han vrålat rakt in i julefriden på RFSU:s förbundskansli och att han var en kostymman och inte en liten unge och började skratta. Och så började jag skratta och så skrattade vi tillsammans en stund, han skrikande och jag frustande genom näsan. En typisk grej som aldrig hade hänt en vanlig tisdag i oktober.

Om du frågar mig.

Rolig kostym.