Det här med att vara ihop aplänge. Det finns så fina grejer med det alltså. Kom och tänka på det här om dagen när min mamma var här på middag. Som vanligt fick jag värsta koma-dippen när jag ätit klart. Förr trodde jag att det berodde på stress, virus eller möjligtvis obekväma köksstolar. Det liksom kliar i hela kroppen när sista tuggan är tuggad. Det känns som att jag ska svimma och jag stirrar skräckslaget på allt porslin som begär att plockas undan när allt jag vill är att lägga mig ner. Blodsockerfallet jag upplever efter en omgång fisk och potatis är BRUTALT.
Det här är ju nånting som skulle kräva både en och två förklaringar med en ny partner. Jag inser ju själv det orimliga i att middag kan få mig att falla död ner, VARJE DAG. Därför bultade mitt hjärta extra hårt av tacksamhet och sju år gammal kärlek när jag slängde mig i soffan efter kvällens prövningar och hörde Chrille förklara läget för mamma i köket; Du förstår, hon funkar så. Frida behöver verkligen få vila en stund efter större måltider.
Mamma ba; ja, ja, okej. Whatever you say.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar