Handen runt kroppen som aldrig släpper

Hänger på västkusten. Är ingen rutinmänniska i vanliga fall men här ser mina dagar identiska ut, sommar som vinter. Vaknar halv tie, äter rågflingsgröt med lingon, går en mil, läser och sover, äter middag. Kollar film på ettan.

I rutinen ingår även att jag lyssnar på sommarpratare. Så även denna gång. Igår blev det Ghita Nörby från i somras. Tycker hon är en fantastisk skådespelerska, men alltså pratet! Jag dör.

Hon börjar med att berätta att hon föddes till tonerna av Mozart (citat: det var inte lätt). Redan när hon var liten älskade hon vackra rum och kunde inte tänka sig att leka hemma hos vänner som inte hade tallrikar på väggarna. Båda föräldrarna jobbade på teatern och kriget kändes avlägset trots att det stod i full blom runt Nyhavn, där hon och familjen bodde. Ibland såg hon sin fars operaföreställningar och föll i gråt över hans vackra stämma (jag kunde inte skilja på livet och konsten än).

Sen följde åren på Det kongelige teater (det var tufft) och mötet med Ingemar Bergman, den KÄRA vännen Roger Moore och den enastående Ernst-hugo Järegård (det var en ära) (Vi gjorde enastående filmer). Så snart gubbnamedroppingen är klar berättar Ghita att hon gett ut tre böcker som består av nedskrivna samtal mellan henne och vänner. En av dem föregår i hennes egen rosengård i Köpenhamn (jag älskar rosor och har minst 60 sorter) och heter följaktligen "Ghita och rosorna". I böckerna kan man läsa Ghitas tankar om döden (den är som en blick i en droppe, en hand runt kroppen som aldrig släpper), kärleken (när jag blir kär finns inget annat än kärleken) och kryssen i livet (?).

"Det är inte många som klarar av det hårda livet på teatern" berättar Ghita på sin danska svenska och lyckas plocka upp exakt rätt diftonger för att hon ska låta som en dam från öfre Östermalm.

Ghita var med i överklassskildringen Matador, som blev en succé (härligt att sprida den danska kulturen över världen), men också i lättsammare filmer som "En pölse skal serveres med fölelse" som trots allt "blev en kult" när Ghita medverkade.

Alltså, jag har 24 minuter kvar av programmet och har redan baxnat av hennes storvulenhet flera gånger om! Det är så uppfriskande! Och skämmigt på samma gång.

Kanske en förebild för oss som försöker Stuva om och bli större för oss själva.