Mörk dag, gnistrande kväll

Alltså nyårsångesten. Den överrumplar mig varje år. 2011 har varit så himla innehållsrikt, jag är någon helt annan stans än för ett år sedan. Ändå känns det som att jag stått helt still, det gör det alltid. Ändå kan jag inte släppa tankarna på det vi önskade men inte fick.

Klädvåndan inför kvällen, känslan av att inte vara inbjuden någon stans, trots att jag ska på värsta fina festen med mina bästa. Det är som att hela kroppen minns nätterna jag stått i tio minusgrader i nylonstrumpbyxor med huvudet i en konstig vinkel - och längtat efter att fyrverkerierna ska ta slut så att jag kan åka hem och gråta över allt som aldrig blir. Alla som hånglar överallt, hånglar med stela vinterläppar, halsar skumpa, gnuggar fingervantar.

Ikväll ska jag fira inne i värmen, med varma läppar och fräsiga strumpbyxor. Jag ska fira tolvslaget genom att hålla om nyfunna vänner och glädjas åt allt det fina.

Jag gissar att årets första låt kommer att bli den här. Hoppas.