2011-09-11

Om floskler, yoga och en sommarchock.

I somras berättade en kär vän för mig att han börjat gå i terapi. Vid ett av de första tillfällena sa han till terapeuten att det egentligen kändes som att han tog upp tid för någon annan. Någon som mådde sämre och säkert behövde terapin ännu mer än honom. Det är bra att du säger det sade terapeuten och skrev i sitt block:

Problem med att ta plats. Jobba med egenvärde och låg självkänsla.

De orden har jag helt hakat upp mig på sen dess. För mig var det som att terapeuten satte ord på en knut jag aldrig kunnat definiera.

För man ba; självkänsla! Egenvärde! Vilka slitna floskler. Så himla ytligt. Men samtidigt har jag själv suttit i terapisoffan och kämpat mot känslan av att inte ha rätt till platsen i den. Känslan av att göra sig till och stjäla någon annans tid.

Och den känslan dyker faktiskt upp typ hela tiden. På jobbet, i danssalen, framför spisen, på resor och i sängen. Och plötsligt ser jag det så tydligt. Det handlar om att inte ta sig rätt till lika stor plats som andra har. Och att inte sätta lika högt värde på sina egna behov.

Som när mitt middagssällskap babblar om tacos när jag går och längtar efter torsk. Och jag låter bli att ens berätta om min torsklängtan eftersom jag inte vill försämra de andras middagsupplevelse. Som om deras upplevelse vore mer värd än min.

Eller det där med att jag alltid ställt mig längst bak till höger på träningspass. För att de andra som betalat dyrt för sina pass ska få mesta möjliga utdelning.

När jag medlar i andra människors konflikter, klär mig utifrån klädsmaken hos dem jag ska träffa eller går på klubb trots att jag aldrig gillat grejen. Betalar inträde och dansar med armarna högt över huvudet för att jag tror att andra ska bli besvikna annars. Som om min egen ovilja inte vore själ nog att dra hem.

Det här kanske är glasklart för er men för mig kom insikten som en chock. Och den har fått mig att stuva om på livet. Till exempel såhär:
  1. Jag har bytt gym, dans och friskis mot bara rökelser och yoga under hösten. Rullar ut mattan längst framme vid ledaren, ber om tips och råd när jag behöver dem och andas högljutt. Det har fått träningen att kännas som balsam i stället för späkning.
  2. Jag tackar kategoriskt nej till att delta eller medla i konflikter jag inte känner att jag är inblandad i. 
  3. Jag bär sneakers till ALLT.
  4. Jag ska minsann skicka mitt bokmanus till förlag, trots att tydligen 90 procent av alla inskickade manus är skrivna av unga kvinnliga, journalister som rotar i sin egen uppväxt. Vem har sagt att inte jag ska vara en av dem? 
  5. Jag har varit öppen mot mina vänner om grejer som trycker mig och hur jag vill att de ska stötta.
  6. Jag kommer aldrig mer att be om ursäkt för ett enda blogginlägg igen. Aldrig göra narr av mina egna ord, poängtera att jag är medveten om hur dåliga/långa/arga/navelskådande/tråkiga/töntiga inläggen är eller säga förlåt för att jag bloggar för sällan. Eller ofta.
Jag lovar att berätta vad omstuvningen leder till. Gissar på mästerverk.

Foto: Fina vännen Emma

21 kommentarer:

Karin sa...

Du har så denna som så många andra gånger lyckats formulera saker i ord som än så länge bara funnits som obestämda känslor i mig. Tack för ditt bloggande och lycka till med omstuvningen!

Fatima sa...

Ser jag fram emot. Mästerverket alltså. Och jag vet precis känslan, dags att skrota den nu.

nippertippa sa...

du är så himla, himla BRA! tack för inspirationen, det där med omstuvning borde jag också ta tag i. heja dig!

Peppe sa...

Välskrivet och tänkt. Mycket inspirerande!

Sofia sa...

Är mitt i en jobbig konflikt med min mamma nu. Ångest fast jag vet att jag har rätt. Det där var precis vad jag behövde läsa! Heja dig, Frida. På tiden med lite omstuvning!

Solveig Lövendahl sa...

Underbart Frida! Jag ska försöka hänga på.

Marie Larsson sa...

Å gud va roligt att du bloggar igen! Älskar den här texten. Kram!

Jessica sa...

Men va grymt. Bra att du tar tag och ruskar om och kör på.

Therese - Lotusmamma sa...

Det är alltid skönt med ärliga och inspirerande bloggar tycker jag. Härlig omstuvning du gör! Kör på!!!

Frida Gro sa...

Vilken respons! Härligt! Låt oss stuva allihop!

Hanna sa...

MÄSTERVERK!

Tatiana sa...

Underbart att du är tillbaka . Och som jag känner igen mig i det du skriver. Så nu djefvlar ska jag börja sätta värde på mig själv -

Sophie sa...

även jag känner igen mig...

Lena sa...

Helt rätt!! Varför förminskar man sig själv hela tiden?? Varför anpassar man sig själv efter andras behov? Det har jag också tänkt på mycket. Jag stressar som en idiot för att hålla en massa relationer vid liv. Jag säger aldrig nej. Men vad tjänar jag på det? Vem kommer finnas där OM jag skulle bli utbränd? För vem skull har gjort allt detta för? Inte för min egen....

Vi måste sluta upp med detta! Inte bara ge och ge och ge....

Pee sa...

Nu har jag läst din text säkert 3 gånger på 2 dagar för att liksom komma ihåg. Jag känner alltså också igen mig och övar mig nu på att ta plats och sätta mig själv främst. Fan vad viktigt det är, och svårt. Vilket i sin tur är helskevt, varför skulle vi inte kunna göra det, andra kan ju!
Tack för en bra blogg!

Martina sa...

Hipp hipp hurra!!!!!

Josefine sa...

Halleluja och amen på det här! Blev alldeles peppad och glad (och lite ledsen för jag känner igen mig själv i nästan allt i det här inlägget).

Anonym sa...

Du är så fin va!! Precis så är det ju!

Malin B sa...

Tack för inspirationen! Härligt att du skriver ingen, de höga ribborna sätter du nog själv. Jag ska anamma en del av det du skrev -goodenough! Fann en affirmation som jag tyckte om "Jag uttrycker mig tydligt och tar den plats jag är värd". Enkel, men svår!

en annan frida sa...

inspirerande! halleluja!

Awen sa...

Så enkelt och så sant! Härmed meddelar jag att du inspirerat mig att inte medla i konflikten mellan mamma och syrran. De har ju inte ens bett mig om det. Tack du fantastiska kvinna för din klarsynthet!