Om floskler, yoga och en sommarchock.

I somras berättade en kär vän för mig att han börjat gå i terapi. Vid ett av de första tillfällena sa han till terapeuten att det egentligen kändes som att han tog upp tid för någon annan. Någon som mådde sämre och säkert behövde terapin ännu mer än honom. Det är bra att du säger det sade terapeuten och skrev i sitt block:

Problem med att ta plats. Jobba med egenvärde och låg självkänsla.

De orden har jag helt hakat upp mig på sen dess. För mig var det som att terapeuten satte ord på en knut jag aldrig kunnat definiera.

För man ba; självkänsla! Egenvärde! Vilka slitna floskler. Så himla ytligt. Men samtidigt har jag själv suttit i terapisoffan och kämpat mot känslan av att inte ha rätt till platsen i den. Känslan av att göra sig till och stjäla någon annans tid.

Och den känslan dyker faktiskt upp typ hela tiden. På jobbet, i danssalen, framför spisen, på resor och i sängen. Och plötsligt ser jag det så tydligt. Det handlar om att inte ta sig rätt till lika stor plats som andra har. Och att inte sätta lika högt värde på sina egna behov.

Som när mitt middagssällskap babblar om tacos när jag går och längtar efter torsk. Och jag låter bli att ens berätta om min torsklängtan eftersom jag inte vill försämra de andras middagsupplevelse. Som om deras upplevelse vore mer värd än min.

Eller det där med att jag alltid ställt mig längst bak till höger på träningspass. För att de andra som betalat dyrt för sina pass ska få mesta möjliga utdelning.

När jag medlar i andra människors konflikter, klär mig utifrån klädsmaken hos dem jag ska träffa eller går på klubb trots att jag aldrig gillat grejen. Betalar inträde och dansar med armarna högt över huvudet för att jag tror att andra ska bli besvikna annars. Som om min egen ovilja inte vore själ nog att dra hem.

Det här kanske är glasklart för er men för mig kom insikten som en chock. Och den har fått mig att stuva om på livet. Till exempel såhär:

1. Jag har bytt gym, dans och friskis mot bara rökelser och yoga under hösten. Rullar ut mattan längst framme vid ledaren, ber om tips och råd när jag behöver dem och andas högljutt. Det har fått träningen att kännas som balsam i stället för späkning.
2. Jag tackar kategoriskt nej till att delta eller medla i konflikter jag inte känner att jag är inblandad i. 
3. Jag bär sneakers till ALLT.
4. Jag ska minsann skicka mitt bokmanus till förlag, trots att tydligen 90 procent av alla inskickade manus är skrivna av unga kvinnliga, journalister som rotar i sin egen uppväxt. Vem har sagt att inte jag ska vara en av dem? 
5. Jag har varit öppen mot mina vänner om grejer som trycker mig och hur jag vill att de ska stötta.
6. Jag kommer aldrig mer att be om ursäkt för ett enda blogginlägg igen. Aldrig göra narr av mina egna ord, poängtera att jag är medveten om hur dåliga/långa/arga/navelskådande/tråkiga/töntiga inläggen är eller säga förlåt för att jag bloggar för sällan. Eller ofta.

Jag lovar att berätta vad omstuvningen leder till. Gissar på mästerverk.

Foto: Fina vännen Emma