Kanske satte jag upp för höga ribbor för det här bloggeriet. Ville att varenda inlägg skulle vara roligt, viktigt, rörande och snärtigt. Samtidigt kändes allt jag skrev för personligt, för tillgjort, för argt. Jag har inte lust att vara självironisk just nu. Vill inte berätta om dråpliga händelser eller rasa över tv-program. Jag vill skriva innerliga, långsamma texter och jag tror bara inte att det gör sig här.
Så ser det ut.
Älskade ni som fortsätter titta in på bloggen. Som peppar mig att fortsätta. Tack! Jag ska verkligen försöka.
Och, okej, bara för att riktigt illustrera hur ambivalent jag är. Jag kan inte låta bli.
Här är en bild på min nya höstkärlek. En pepitarutig kjol i mjukaste ull som jag köpte i Paris. Förälskelsen var så het att jag gick direkt från flygplatsen till tvättstugan där jag körde kjolen i 40 grader och därmed krympte den till halva storleken. Tvingade på mig den blöta, massiva ylleklumpen och drog sönder hela dragkedjan.
Nu ligger kjolkadavret på vår fotpall sedan en vecka. Som en påminnelse om hur livet kan kännas. Trångt och strävt med underkjolen fladdrandes utanför. Men i fina färger.
1 kommentar:
Du skriver så träffande bra vad du än skriver om. Jag klickar mig in här även om jag vet att det var längesen du skrev. Då kan jag istället läsa någonting igenkänningsvärmande i ditt arkiv.
Du ska veta att du ger mig mycket att fundera över, hopp om man så vill. Jag är några år yngre och blir tröstad av tanken på att det finns någon som är som jag där ute. Någon som kämpar med att övervinna osäkerhet som sitter kvar från barndomen, som allt oftare lyckas och som är så jävla bra. (Det är du faktiskt). Tack för att du skriver! Ps. Jag önskar att jag hade haft dig som brevvän under min tonår. Ds
Skicka en kommentar