Floskler och stuvning part 2

Jag har fått värsta lylliga rummet på mitt jobb. Hyllor tunga av inspirerande böcker, utsikt över Hornsgatan, kaffemaskinen på krypavstånd och soffhörna precis utanför dörren. Min första ingivelse; jag kanske ska fråga mina kollegor om någon av dem vill sitta här i stället? Vad jag gjorde? Lät bli.

Och så har det slagit mig hur extra jobbigt det är att stuva om och sätta värde på sig själv som kvinna. Det finns en sån skam i att kräva plats. Att berätta om sina behov. Vilja ha och ha och ha och ha (mer om det här). Kräva torsk mitt i tacomyset.

Det är så härligt att förminska sig själv. Behaga utan att kräva. Det är så smart att lämna sin plats åt andra. För det är alltid uppskattat, som vore det en naturlig och fin del av att vara kvinna.

På yogan finns tre skitstora killar som går på alla pass. De frust-andas så högt och våldsamt att jag kan känna ett varmt vinddrag mot mina överarmar. Och de har så långa ben att deras fötter svävar över min näsa när vi krälar runt på golvet i olika positioner.

Nu kanske det låter som att jag inte gillar - eller rentav föraktar män som grupp. Så är det såklart inte. Men det är så symptomatiskt att det just är jättekillarna som tar slut på syret i yogasalen.

Min utmaning är att också låta kroppsdelarna dingla åt alla håll, andas i min egen takt och be ledaren upprepa sig när frustandet blir så högt att det överröstar hennes ord.