Min mamma unnar sig nästan aldrig någonting, det är hennes grej. Alla hennes kläder är ärvda och hon har typ bara ett exemplar av varje klädsort. En lång kofta, en svart kjol, ett par blåjeans osv. Under hela min uppväxt bar hon alltid samma festklänning. En vinröd i spets och siden som doftade dovt av mysk.
När jag kommer hem till mamma börjar hon alltid ropa om något plagg hon inte känner igen. Har du kostat på dig en ny klänning? Har du köpt dig en ny väska? Och jag svarar alltid nej VERKLIGEN inte, den här är flera ÅR gammal - även om jag just ryckt prislappen från nacken.
Mina vänner brukar skämta om att jag aldrig shoppar. Att jag köper en kjol och fröjdas över den i flera år. Men i mammas värld är jag en storkonsument. Hon hittar alltid något nyköpt på min kropp. Ett skärp, örhängen eller strumpbyxor som kan tänkas vara nya. Jag garderar mig alltid genom att bedyra att de är ärvda, fådda, gamla och second hand allihop.
Är uppvuxen i hemsydda kimonos och mjukisdressar som mamma bytte till sig mot gamla skridskor på skolans prylbytardagar. I tonåren plågades jag väldigt av hetsen kring kläder, att ha dyra märken och många outfits. Men jag stod emot. Att hålla på och unna mig gav sämre eftersmak än att dyka upp i korridoren med samma adidaskopior vecka efter vecka.
Jag gillar ju egentligen mammas grej. Att ha EN finklänning tills den går sönder. Att inte konsumera mer än nödvändigt. Hon är en förebild. Jag står ofta i provrum och konstaterar att jag minsann redan har ett par leggings eller en kjol i samma nyans som den jag provar. Ett plagg som fyller nästan samma funktion. Och så hejdar jag mig, hänger tillbaka plagget och klappar mig själv på axeln. Mamma å sin sida har börjat tjata om att hon vill att vi ska gå ut och shoppa tillsammans. Hon vet inte hur man gör. Är trött på allt det fådda.
Jag associerar tyvärr inte begreppet unna sig till något positivt. Ser framför mig feta pojkar som mofflar i sig en hel ask mumsmums och ensamma damer med garderoben full av oanvända kavajset. Jag avundas folk som unnar sig spahelger och lyxmiddagar. Själv måste jag göra både en och två övervägningar innan jag köper mig en fin tvål.
Det är svårt att veta vart gränsen går. När det dåliga samvetet som är kopplat till att konsumera blir löjligt. Jag kan leta i månader efter den helt perfekta väskan. En som jag faktiskt behöver i min vardag. När jag väl hittar den är jag lycklig i någon minut, sen kommer tvivlet som ett brev på posten.
Vem är väl jag att unna mig en sån? Jag som redan har gamla väskor som SKULLE KUNNA funka. Kanske skulle till och med en plastkasse kunna fylla samma funktion som den där mjuka skinnportföljen med en miljard fack. Ja, det skulle den nog.
Brudklänningen. Tvi vale vilken ångest.
Den ultimata prövningen kom för ett par månader sen. Jag hade varit på jakt efter den ultimata festklänningen länge. Den som jag ska ha i resten av mitt liv. Hittade den på Zara; en vit med klockad kjol och hög urringning som liksom stod upp längs ena sidan av halsen. 600 pix. Ångesten skälvde någonstans långt inne i bröstet men jag ignorerade den och slog till.
Kvällen efter fyllde Chrille 30 och jag mötte mamma i dörren med min nya vita skapelse. Förekom henne genom att bekänna att jag hittat blåsan jag ska dela resten av livet med. När kompisarna droppade in senare fortsatte jag kokettera och skrävla om att jag numer kommer att ha min vita på varenda fest framöver.
Kompisarna köper ofta nytt och verkade fascinerade över min beslutsamhet. Kanske inspirerade jag dem till att också köpa livstidsklänningar och sluta dyka upp i nya kreationer på varje fest. Kanske tog jag över mammas roll. Kanske var det bra.
Dagen efter sköljde jag klänningen varsamt och hängde upp den på handdukstorken. Några timmar senare gjorde jag den vidriga upptäckten. Klänningen hade SMÄLT!
Varenda del av tyget som legat emot värmen hade stelnat och antagit en grön ton. Jag höll upp den misshandlade klänningen mot lampan och vajade den lite fram och tillbaka. Kanske syns inte klumparna i dunkelt festljus, tänkte jag. Framför allt om jag håller igång. Ingen kommer att märka de gröna skiftningarna så länge kjolen är i gungning.
Eller?
Nog för att jag unnat mig en festklänning och bara använt den en gång. Men här går bestämt min gräns. Inga gröna klumpar kommer att dingla från min bak. Jakten på livstidsklänningen fortsätter.
Jag i den vita klänningen, dagen innan den smalt. Mamma sitter i bakgrunden, klädd i en ärvd polo.
7 kommentarer:
Nog för att jag måste knyta upp knutar i magen när jag ska köpa dyra saker men din mammas inställning ger mig sån ångest och stress att jag nog borde fundera på var den ångesten kommer ifrån innan jag fortsätter med något annat.
Min mamma unnar sig ibland men hon har allvarliga svårigheter med att göra sig av med saker. ALLTING skulle kunna användas på annat vis. Så fort jag ska slänga något så ser jag framför mig vad mamma skulle ha gjort, kan inte hjälpa det.
Nu slänger jag i smyg.
Jag tycker att det är fint, och lite unikt idag att du har den inställningen. Bli inte snål mot dig själv bara, det dåliga samvetet är så onödigt. Som smolk i bägaren när du hittat nåt fint.
Men jag undrar om det bara gäller kläder och accessoarer, eller kan du känna samma om du unnar dig annat. Som restaurangbesök, inredning, resor, middagsbjudningar, taxiresor m.m Sånt som ju inte heller är rent livsnödvändigt och hamnar i unna-sig-facket.
Har aldrig känt igen mig så himla mycket som i det här inlägget! Min mamma är precis likadan och jag är nog rätt lik dig i det här fallet (och ganska många andra också kanske). Funderar alltid på ett eventuellt inköp så länge så att det jag eventuellt funderade på att köpa alltid hinner ta slut.
Tycker att det är en bra egenskap, att inte överkonsumera. Men det kan ju bli lite överdrivet förstås...
Sofia: Mamma kan inte heller slänga något. Det kunde inte mormor heller. Pratade faktiskt med mamma om detta igår och hon bedyrar att "unna sig" är en positivt begrepp för henne. Intressant!
F: Detta gäller allt utom presenter och middagsbjudningar. Där kan jag blaffa på i rimlig mån. Men taxiresor, inredning och resor och sånt känns väldigt unnigt tyvärr.
Solveig: Fina! Det är nog en bra inställning i grunden vi har.
Ofta när jag träffar min mamma har hon på sig mina gamla kläder, någon tröja eller ett par byxor som jag trott mig ha dumpat till myrorna i tonåring. Min mamma sparar ALLT, till och med de säckar hon lovat att skjutsa till sopen. jag blir lite illa till mods när hon återanvänder mina avlagda plagg, samtidigt som jag beundrar hennes hamstring. En hamstring som gjort mig till en sådan som inte sprarar, efter att ha vuxit upp i ett överbelamrat hem fullt med sparade ouppackade kartonger.
Jag är dålig på att köpa kläder, men har börjat unna mig andra saker. Lyxrestaurang med min kille. Eller som nu, en skrivarresa för att i ensamhet jobba på min bok.
Steget var lika svårt att ta som den hösten jag "bara skrev roman", ångesten i att säga det till folk som undrade vad jag höll på med. Fy fan vilken prövning det var.
Ahh.. det är så svårt. När man ser på världen vore det ju väldigt bra om många hade samma inställning som du! Men det är inte lätt i en värld där Monki skryter med att de tar in nya varor varje vecka, eller varje dag eller varje minut eller vad det är.. Jag tycker du är bra som tänker som du gör, men instämmer med föregående talare om att det är det dåliga samvetet som inte borde behöva finnas. Du gör ju uppenbarligen redan vad du kan för att spara på planeten!!
Knepigt det här med att unna sig saker samtidigt som man vill värna om planeten. Straffa inte dig själv för mycket bara... Min senaste väska unnade jag mig på nätet. Här tror jag: http://www.shoppinggatan.se/handla/handvaskor
Tror det fanns en del från återvunnet material också.
Skicka en kommentar