Den utspelade sig på Åhlens. Jag och Chrille har börjat plöja L word och jag var på desperat jakt efter säsong tre. Mannen i kassan började slå på sin dator. Han slog och slog och slog, i flera minuter. Sen gick han bort till reahörnan och gick noggrant igenom bunt för bunt åt mig. Sträckte sig för att nå längst in, och hukade för att undersöka filmerna på nedersta hyllan. Utan resultat.
Vid det här laget hade min desperation falnat och jag kände mest för att säga tack ändå och sticka därifrån.
Men kassamannen fortsatte beta av hela butiken, UTIFALL ATT det skulle finnas nån gammal säsong som hade trillat ur datasystemet. Under tiden blev det kö vid kassan.
Då gick han in på lagret och började leta. Jag kunde höra våldsamt prassel och efter ett tag såg jag hur han stod högst upp på en stege och balanserade medan han bökade bland de hårt stoppade hyllorna.
Vi kanske ska ge upp försökte jag men det ville han inte veta av. I stället tog han en vända i den stora back som innehöll varor som utgått. Plötsligt kom han utspringande, rosig av upprymdhet och med två lådor i händerna. Säsong ett och fyra, för 399 kronor styck!
Det faktum att det var säsong tre jag ville köpa, hade helt försvunnit i glädjeyran.
Min första impuls var att köpa boxarna, nu när han hade gjort sig sånt besvär för mig. På nätet kostar en säsong 149 men i stunden kändes 399 som ett rimligt pris. Man kan ju inte be någon att kräla på golv och balansera på stegar och sen inte köpa något.
Eller? Jag hade ju faktiskt inte bett honom. 399 är hutlöst och dessutom är det vare sig ettan eller fyran jag är ute efter. Hur mycket det än smärtade att se hans uppsyn förvandlas från triumferande till besviken, så var det inte värt det. Som kund hade jag önskemål om både varan och priset och inget av dem kunde han leva upp till.
Sådär resonerade jag med mig själv i några sekunder innan jag vänligt avböjde och lämnade en lång kö och svettig kassaman bakom mig.
Egenvärdet - uppoffringen 1-0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar