Lyckan hänger ihop med midsommar. Var liksom lite matt innan. Har styrt upp så mycket fester och evenemang under våren att mina spindel-i-nätet-nerver är helt förverkade. Jag orkade bara inte ansvara för att sommarens viktigaste dag skulle bli bra för alla. Ett ansvar som såklart ingen lägger på mig, men som jag alltid känner. Var trött på att tjejerna alltid planerar, handlar, bakar, dukar, ramar in, sköter om och fixar fram - medan killarna sitter i nån hammock, dricker öl och ropar tat lugnt, det ordnar sig ändå. Hur då liksom? Om ingen fixar?
Så redan vid momentet då vi skulle dela upp inköp mellan oss blev jag matt. Ba: jag skiter i allt! Vi kan äta chips till middag!
Men peppen smög sig på under förmiddagen. Fick till en frisyr jag kände mig snygg i och tog på mig bästa klänningen. Chrille hade snappat upp att jag tycker att han är extra vacker i blått och bar alla former av marina färger till min ära. Vi kokade potatis åt en hel armé och jag kände en förväntan fladdra i magen.
Och det blev SÅ FINT. Min gamla gymnasiebästis dök upp som gubben i lådan med tre barn och ett i magen. Älskade värdinnan Line hade gjort sånghäften, lekar och tipspromenad. Alla hjälptes åt och lunchbordet dignade av rökta räkor, goda ostar och sill.
Sen satt vi på berget i skarpaste kvällssol och sjöng, medan luftballongerna steg och sjönk över Mälaren. Mormödrar firade tillsammans med mammor, polare, femåringar och spädbarn. Himlen var klar, bebisarna diade ikapp och allt var så GOTT och ROLIGT och RÖRANDE.
Älskar känslan av att sitta och titta på folk från olika delar av livet som samlats på samma plats, tuggandes på samma fisk. Känna hjärtat svälla av tillgivenhet. Det var en av de mest hisnande känslorna på bröllopet och möhippan.
Lyckoorgien höll i sig idag. Drog på mig regnställ och galopperade ut i skogen direkt efter frukost. Lyssnade på första sommarpratet med regnet forsandes mot luvan. Gick och gick, alldeles ensam på grusgångarna. Förbi sjöarna, ängarna och dungarna jag kunnat utantill sedan jag var liten. Dofterna var söta och tunga. Jag mötte inte en människa i ösregnet. Skorna blev genomvåta, himlen mörklila och jag själv rörd till tårar över alltings finhet.
Om en vecka åker jag till Norge. Sen följer veckor i Köpenhamn, Skåne, Göteborg och Bohuslän. Bland människor jag älskar och saknar.
Tänk om det är så, att livet peakar just precis just nu.
Fotograf: David
5 kommentarer:
Vad fint du skriver! Älskar formuleringen "tuggandes på samma fisk". Och vilken fisk sen!
ps. Jag är nog ansvarig för första fotot ds.
Åh, vad jag tycker om din blogg !
Åh vad fint att det blev så bra! Och så fint du beskriver det. Som vanligt. Kram!
En vecka har jag tillbringat här, försökt dra ut på det för att jag vet hur tråkigt det kommer att kännas jag når bloggens allra första rad - början men ändå slutet. Jag har känt igen mig i så himla himla mycket; oro att inte ha nån given plats, bebisfunderande och underbara tjejjoursrörelsen. På nåt underligt sätt har din charm, sårbarhet och styrka fått mig att tänka till och tycka lite bättre om mig själv. En favoritblogg! Och lite som en ny vän (som inte vet om att jag är här..) Stor kram!
F: Ellerhur! Och såklart att du är ansvarig för detta mästerverk.
T: Vad kul!
L: Ja det blev helt underbart. Kram!
J: Wow. Jag är mållös. Charm sårbarhet och styrka - vilka ord. Stanna kvar kära vän!
Skicka en kommentar