Modemissarna jag minns

Publicerad 19/3 2010

Jag skulle börja i högstadiet. En helt ny skola. Inga vänner i klassen; det gällde att göra bra ifrån sig. Och att vara snygg.

Så jag åkte till Globens centrum och bläddrade bland HM´s jackor. Valet var egentligen ganska enkelt. Så fort jag såg den neongula jackan i regnkappemodell stod det klart att det var DEN jag skulle inviga min tonårstid i.

Just det här har hänt ganska ofta. Jag liksom snuddar vid modet, men når inte riktigt ända fram.

Det började redan i mellanstadiet egentligen. När det var hett att bära sammetshatt med uppvikt brätte, USA-sockor och horband (ett svart band som man satte stramt runt halsen). Det låg inte för mig att ständigt be mina föräldrar om det senaste modet. Men det här var en look som verkligen lockade, så jag lade fram förslaget för mamma. Hon nappade direkt. Jag fick välja ett tyg i stuvlådan och föll för en röd möbelvariant. Sen sydde mamma en jättehatt av det och fäste upp brättet i pannan med en guldros.

Toppen.

Jag fullföljde genom att klippa ut ett svart band att fästa runt min hals. Men jag hade inget brythjärta (på den här tiden hängde brythjärtan runt var tjejs hals). Så jag gjorde ett i röd lera, som jag fäste vid horbandet. Looken var klar.

Men succén uteblev. Jag blev paddington med hela skolan fast bar ändå min hatt med högburet huvud i flera månader.

Sen kom epoken då jeansen skulle sitta snortajt. Jag var för smal för sånt men löste problemet genom att sy in ett par. Ända ner till fotknölarna. Jag hade missat att byxan skulle vara bred längst nere - och helst sprättas upp lite extra, så att tyget kunde bredas ut över hela skorna. Men jag stod mitt kast och stolpade runt i mina svarta, snortajta, trots att en främmande kille kom fram en gång och sa att det såg lite läskigt ut.

Sen dess har det fortsatt så. Jag är ständigt lite för sen, snubblar på mållinjen eller siktar helt fel. Jag tyckte att kickers-stilen kändes ny och fräsch i gymnasiet, när alla andra redan börjat rota i blommiga second hand-lådor. Då skaffade jag ett par högklackade jumpaskor och en kjol av plast. När alla köpte Cheap mondays hade jag just upptäckt gubb-byxan. Och en gång gick jag på krogen klädd i lila turban.

Den gula jackan? Ibland får jag för mig att det var den som förstörde min högstadietid. Men det var det ju inte. En kycklingjacka kan inte ta sönder, inte ensam.

Jag missar fortfarande modet med några centimeter. Min mamma tycker att jag klär mig träffsäkert men när jag frågar mina vänner om jag är piffig, brukar de stryka över mina tennisstrumpor och le.

Fast jag känner mig ganska fin. Och jag blinkar vänligt när 14-åringar går förbi mig i gröna shorts och bandana.