Så sa Jonas Gardell i ett program om utsatta barn som jag råkade zappa förbi förra veckan. Han berättade om mobbning och ensamhet. Om hur killarna i klassen utmanade honom i en springtävling ner för slänten bakom skolan. Hur han sprang och sprang, kom nästan först, kände segerruset bubbla genom kroppen. Bara för att inse att de hade lurat honom. Att han sprungit självmant till en plats där de kunde slå honom hårt utan att lärarna hörde.
Den drabbade mig så hårt den där meningen. Har tänkt på den hela veckan. Jag hade några få bra, lojala vänner när jag växte upp. Men för det mesta var jag utelämnad till folk som lurade mig ner för slänten gång på gång.
Det handlade inte om slag, inte fysiska i alla fall. Det handlade om att aldrig vara trygg i en grupp. Att få vara med ena dagen och lämnas utanför nästa. Att vara lågt i rang i en skock människor som desperat sparkar neråt, för att själva hålla sig uppe.
Att vara förtrogen med en kompis ena dagen och nästa dag sitta på en orange plaststol i matsalen. Försöka hålla skenet uppe medan hon allierat sig med någon annan. Medan de två roar sig med att kasta smörkletiga knäckebrödsbitar i mitt ansikte. Att inte gå, för det finns ingenstans att gå. Ingen bundsförvant att svära hos, att kramas av.
Jag brukar bara blogga om sår som läkt. Men Jonas fick mig att förstå att det här såret fortfarande blöder, att det kanske alltid kommer att göra det. Att det är en del av mig, precis som hos så många andra.
Men jag är så trött på den här ängslan. Att minst en gång i månaden vara övertygad om att alla mina vänner bestämt sig för att utesluta mig. Det är inte särskilt attraktivt att vara den där kompisen som aldrig vilar. Vars hud liksom aldrig blir tjockare och vars hjärta bankar så hårt. Hon som anar dolkar i ryggen där inga dolkar finns.
Det är en styrka att aldrig ta en relation för givet, men samtidigt är det så vansinnigt utmattande.
Jag vill kunna rusa ner för vitsippeslänter utan att ständigt snegla bakom mig, redo för hugget. Jag vill sitta i en soffa med mina vänner tätt omkring mig och hjärtat sprängfyllt av värme, utan att per automatik lyfta alla sköldar jag har. Förekomma dem. Förbereda mig på attack.
Mitt förnuft säger att jag kan göra precis så. Jag skiter väl i vem som väntar i slänten bakom skolan. Där kan den få stå och ruttna.
Det är mer en reflex att jobba bort. En sköld att vika ner. Ett sår att plåstra om på ett vettigt sätt.
Det går ändå ju ändå aldrig att värja sig för dolken. Så varför inte vila.
Min bästa bästa vänskapsbild. Av Anna Clarén.
8 kommentarer:
Finaste Frida! Du är alltid min vän. Alltid, alltid. Stor kram!
Det här var starkt. Både av dig att skriva, och för mig att få läsa.
S: Tack för de orden kära du!
Ms: Tack för att du läste.
Känner igen mig himla, himla väl. Det är ett irriterande invant beteende-(och känslo)mönster som är extremt svårt att bli av med verkligen.
superfint. och jag är ju alltid här men det vet du ju.
Hej! Halkade in här hos dig genom en annan blogg och blev fast i flera bra inlägg. :) Du skriver väldigt bra! Ha en fin dag!/Maria.
Snyft.
Stark text. Träffande. Oftast i mitt liv har jag haft vänner omkring mig, men har också varit med om att bli lurad till slänten med vitsipporna. Jag tror att det är viktigt att vi slutar med den där ängslan du beskriver. Jag tampas också med den. Men varje gång vi anar dolkar i ryggen där inga dolkar finns så misstror vi ju varandra som vänner. Och så kan vi ju inte ha det.
Skicka en kommentar