Min stund som fotomodell

Idag blev jag fotad till ett tidningsomslag. Det i sig är ingen stor grej. Jag tvivlar på att någon av er vet att tidningen existerar.

En stor grej blev i stället min hets innan plåtningen. Jag har jobbat med fotografen många gånger förut. Stått vid hennes sida och lugnat stressade intervjuobjekt. Inte riktigt förstått deras vilja att bli så snygga som möjligt.

Förrän idag, när det plötsligt var min tur att inte stå bredvid utan framför kameran. Fotografen gav mig två direktiv - jag skulle vara sminkad och färgglatt klädd (?!). Så långt var allt okej. Men grejen är att igår fick jag för mig att min hud blivit knögglig, så jag skrubbade hela ansiktet med en borste. När jag vaknade i morse var den inte knögglig längre men däremot uppretad och rödflammig. Rödflammigt var också mitt vänstra öga, eftersom jag hade råkat borsta lite i det med.

Jag försökte rädda upp situationen genom att göra glammiga lockar och drog på mig en lingonröd collegetröja. Tröjan framhävde mitt blodsprängda öga som började rinna lagom till fotosessionens start. Lockarna flög i vintervinden och fastnade i mitt läppglans. Eftersom det är ett sommarnummer jag ska pryda var det bara att slänga av sig jackan och börja posera.

Jag kan lugnt säga att jag har haft hetare stunder än idag, när jag ålade runt på kajkanten här nedanför jobbet. Med blåa läppar, rinnande ögon och rödflammig hy. Till slut blev flödet så stort att fotografen bad mig blunda mellan tagningarna. Ett, två tre - titta ropade hon och så lyckades jag hålla ögonen öppna i några sekunder innan tårarna vällde fram igen.

När jag kom tillbaka till kontoret upptäckte jag att de glammiga lockarna lagt sig som en hjälm runt mitt huvud. Men det sköna i det hela: jag bryr mig faktiskt inte.

Skönheten sitter ju som bekant inte i varesig lockar, hy, lingontröja eller frostbitna läppar.