Ups and downs

Det är så tröttsamt att vara jag ibland. Framför allt när humöret svajar så mycket som det gör nu. Jag kan vara helt euforisk ena stunden och snor-irriterad i nästa. Som såhär. Kolla in min lördag.

Vaknar full av energi. Ger mig på att dammsuga hela lägenheten och tvätta fönstren. Efter ett fönster tar det stopp och jag tappar precis all lust och ork. Vi bestämmer oss för att gå ut men det tar en och en halv timme bara att komma ut genom dörren.

När vi väl går på trottoarerna i vårsolen med löst surrade halsdukar blir jag superlycklig igen. Trycker mig mot Chrilles arm och jublar över alla de små sakerna.

Vid klockan tre går vi till Café blå för att äta min favoritlinssoppa. När soppan ställs på bordet vänder sig plötsligt magen på mig. Jag minns allt det vita vinet jag drack kvällen innan och vill bara spy. Illamåendet strålar genom hela kroppen, pannan dunkar och jag hyperventilerar mig igenom tre skedar soppa. Sen måste jag springa ut på gatan och djupandas.

Jag blir helt bedrövad över sopp-nederlaget. Lufsar långsamt bredvid Chrille och tjatar om allt kul vi inte kan använda vår lördag till, nu när jag har blivit smällbakis. Vi struntar i loppisrundan vi planerat och går hem. Där fortsätter jag i soffan genom att dra en lång klagovals om boken jag aldrig kommer mig för att skriva.

Plötsligt plockar jag upp datorn, börjar skriva och orden bara forsar. Historien är plötsligt glasklar. Jag märker att två tredjedelar av boken faktiskt är färdig och att resten sitter i mitt bröst, redo att forsas ut. Jag stojar och skrattar medan jag skriver. Helt förtrollad av min egen kreativitet.

Sen ska vi gå ut och klubba. Hela Debaser medis är full av kids. De har babykinder, blanka ögon och nakna lår. Jag och Linda konstaterar att de alla var tolv bast på den tiden hon och jag på allvar var ute i svängen sist. Insikten får mig att hänga krumryggad över bardisken. Jag blänger på alla snygga, himlar med ögonen när de mimdansar. Vid midnatt är jag trött i hela kroppen, mina tre centimeter höga stövelklackar känns lika smärtsamma som ett par 14-centimeters sandaletter, minst.

Plötsligt spelas en riktig favorit-skämslåt. En sån där jag alltid spelar fem i tre på mina egna hemmafester. Jag blir helt galen av glädje. Inser att det proppade dansgolvet omkring mig skingras när jag svingar runt armarna, twistar och skriksjunger. Det spelar ingen roll. Sådan här danslycka kräver plats. Jag shejkar busigt mot Chrille och tänker så här kan jag hålla på hela natten.

Men. Så kommer nästa låt. Den är vedervärdig och jag minns plötsligt att jag är nittio år gammal. Släpar mig mot garderoben och orkar knappt ens säga hejdå till mina vänner. Fötterna börjar åter värka. Axlarna sjunker ner mot brösten (som verkar ha tappat fästet helt och dinglar någonstans över naveln). Går och lägger mig ensam och hinner tänka att min bok bara är skit innan jag somnar.

Och sådär är det nu. Lite som en sån här.