Frida Gro

Gotland typ -92

Jag tycker inte att det var någon höjdare att vara barn. Det är klart att det fanns stunder av glädjerus. Bästisar att kikskratta med, skatter i skogen, låtar att arra, bubblande lycka över saker som tjocka brev och en ovanligt studsig tennisboll.

Men för det mesta kändes det mest som att balansera på en tunn tråd och hålla andan samtidigt. Jag har tidigare skrivit om

• Mina kängor som var för stora när de skulle ha varit för små
• Brösten som aldrig växte
• Den smala kroppen som var min livlina
• Min oförmåga att klä mig modernt
• När låren var så stora att de täckte hela bryggan

Jag önskade mig ständigt om en pojkvän som hette Sebastian, smala vita jeans, kompisar som skickade pappershjärtan på alla hjärtans dag och en gråt som var mindre påträngande. Men jag fick aldrig något av det. Eller jo, i tvåan fick jag faktiskt ett hjärta med texten du får vara min reservkompis när Rebecka inte kan leka.

Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om att vara vuxen. Inget melankoliskt i det. Man är olika. En del säger att de tvingades bli vuxna alldeles för tidigt. Jag tvingades bli vuxen alldeles för sent. Under tiden var jag outhärdligt lillgammal och samtidigt ängslig för att inte passa in i den unga jargongen. Jag blödde näsblod, grinade och täckte så småningom mitt finniga ansikte med grönbeige täckstift av märket clearasil.

De fröjdefulla stunderna var få men nu är de desto flera.

Jag njuter av att inte "bli lämnad" på dagis och skolgårdar med noll makt över hur och när jag ska komma hem igen. Jag myser högljutt över mina gränslöst fina vänner, varenda par välsittande jeans jag har råd att köpa för egna pengar. Och varje dag förundras jag över att "Sebastian" blev min till slut. Att han vill bo hos mig, att han kysser mitt ansikte innan jag somnar, ett ansikte utan grönbeige mask.

Det händer inte ofta att jag längtar tillbaka till barndomen. Bara när jag hamnar i PS 22-trans och kollar klipp efter klipp.

Som när de gör bästa Phoenix:



Eller dont stop believin:



Eller sjunger med Kylie Minogue:



Min favorit är den tjocka tjejen med födelsemärke i pannan. Här IMPROVISERAR hon fram en låt tillsammans med det som jag har räknat ut är skolans tuffaste tjej:



Det händer att jag drömmer att jag är hon.