2010-02-09

Det gjorde jag bra.

Det var sommaren då värmeböljan faktiskt höll i sig, vecka efter vecka. Då vi nattbadade, plockade jordgubbar, fick djupa solbrännor, abborrar på metkroken och hittade roliga sommarkompisar. Som på film.

Det var också sommaren då jag upptäckte att jag hade helt sjukt tjocka ben. Jag satt på bryggan när jag gjorde upptäckten. Plötsligt såg jag hur låren hade bildat ett HAV av blekfet hud under mig. Lårhavet täckte hela bryggan och jag betraktade mina smala höfter och chockades av hur de mynnade ut i dessa jättelår.



Det var då jag lärde mig att sitta. Aldrig slappna av i benen, alltid lyfta dem en bit över underlaget. Jag rodnade våldsamt över alla de gånger jag suttit och varit totalt ovetande om lårproblemet. I skolan, på discon, i tunnelbanan. Inte konstigt att jag inte hade någon kille och låg ganska lågt i rang bland klassens tjejer. Från och med nu spände jag alltid upp benen några centimeter, slapp havet och därmed risken att bli ”hon med låren” föralltid.

Senare upptäckte jag andra saker; mitt enorma huvud, de knepiga knäna, skulderbladen som skjöt ut från ryggen på ett mysko sätt. Ibland fick jag hjälp med att upptäcka defekterna, oftast fann jag dem själv.

Jag vet inte om jag ska kalla det tur att jag inte fick allvarliga ätstörningar, att jag kom undan med lite panik över en och annan lakritsbåt och en märklig lättnad när vågen höll sig under 40. Kanske ska jag tacka mina kärleksfulla föräldrar som aldrig brytt sig särskilt mycket om utseende och fett.

Jag tror att jag väljer att tacka mig själv.

Tack Frida, för att du klarade gliringar, prestationsångest och tjejtidningshets utan att stupa. För att du valde att ha knäckebröd i skåpet när det var för mycket vibbar i matsalen för att du skulle ha ro att äta. För att du ringde en dietist, helt själv, när du var 15 år och dina ben var smala som virknålar.

Grymt bra jobbat.

13 kommentarer:

Nina sa...

fint skrivet!

Martina sa...

Tack Frida!

Frida Gro sa...

Varsågod!

Kråksång sa...

Oj. Det kan komma en spinoff hos mig (när jag fått sova och känna på saken). Du vet det där om att dina gubbar kanske är släkt med min kråka? Tror det ligger något i det. Heja dig!

Frida Gro sa...

Å hoppas! Heja dig!

Anonym sa...

Väldigt fint och bra skrivet, gillar särskilt formuleringen:"Lårhavet täckte hela bryggan..." Sann poesi!
Kram Lisa

Tea sa...

Det gjorde du sannerligen bra! Heja!

Kulturkoftan sa...

Det är fantastisk litteratur det här, speciellt stycket där du "upptäcker andra saker; mitt enorma huvud..."
Så bra, jag vill sno det.

Frida Gro sa...

Tack alla!

Oj, fantastisk litteratur, vilket beröm. Mitt stora huvud sväller ännu mer (det här var en metafor för att jag blir stolt).

Marie Larsson sa...

Du är så jäkla BRA!! Hög igenkänningsfaktor (igen). Kram kram! Ps. när kommer du till värmland?

Solveig Lövendahl sa...

Du är så himla bra, Frida! Längtar efter att ses.

Frida Gro sa...

M: Å TACK! Jag vill komma.
S: Jag med.

Bearnie sa...

Just nu leker jag med tanken att det var samma sommar jag upptäckte storleken på mina egna lår. Det var det säkert inte, men strunt i det. Insikten kom, för eller senare, och på ett liknande sätt.

Häftigt, tänkte jag då - sedan antar jag att jag sprang iväg och spelade mera fotboll.

Ja, varför skriver jag det här? Det kan nog vara ganska talande att jag, som kille, inte upplevde min självbild påverkas negativt och fortsatte att äta mig proppmätt under skollunchen.

Ibland undrar jag om inte ett frihetligt land som Sverige behöver fler burkor, för att skydda våra unga tjejers kroppar.

Det sistnämnda var en passning till Fredrik Reinfeldt, förresten.