Hon skriver
Jag har aldrig varit så smal som precis innan jag blev gravid. Det bara blev så, det var inget jag gjorde, inget jag avstod för att se ut så. Magen var platt och hård, armarna smala och raka. Jag fotade mig mycket då, precis som nu, tyckte om att se den där lilla kroppen i stora överdimensionerade kläder.
Och så tänker jag på den smala kroppen. De tunna armarna och skulderbladen som stod rakt ut under huden. Hur jag hatade dem. Och älskade dem, för de gjorde att jag var någonting.
Jag var tyst, blek, velig och illa friserad. Men jag var alltid smal. Ibland var jag så smal att min kropp inte blev min längre, den blev en uppenbarelse som mina klasskompisar kunde peta på och säga oj vad smala lår och jag nickade stilla som om det var någon annan vi pratade om.
När dansläraren satte tummen mellan mina tydligt markerade revben, lyfte bröstkorgen på plats och såg nöjd ut.
När jag var vågad och spelade klädpoker med de snygga bröderna, halade av mig tröjan inför dem. Hur de strök med fingrarna över huden på min mage och sa till varandra kolla hon har magrutor. Eller så är det bara för att hon är så smal. Som om jag inte var där.
Euforin i det.
Jag ville aldrig sticka ut med min smala kropp, samtidigt var den min livlina. Jag hade inte valt att vara mager, var bara för uppjagad för att äta på lunchrasterna. Dansade för mycket och missade frukostar och mellanmål. Jag såg hur mina klasskamraterna fyllde ut sina kläder, hur byxorna slöt sig runt mjuka höfter, istället för att hänga på skarpa höftben. Jag ville se ut som dem, samtidigt var höftbenen allt jag hade. Jag frös, tappade hår och retades för hur stort mitt huvud såg ut mot det smala. Men jag syntes.
Jag är inte mager längre. Smal, men inte mager. Och jag trivs med det. Men jag tror tyvärr att jag funkar som en nykter alkoholist; det finns fortfarande en ängslighet kopplat till mitt utseende, som hos alla.
Hur trygg jag än är, hur mycket självdistans jag än odlat, hur nöjt jag än kan konstatera att x-small numer är för smått och inte längre bylsar över vassa skulderblad. Är jag rädd. Jag är rädd för att helt överge den gymnasiesmala Fridan, hon som imponerade föga när det gäller både klädsmak, improvisationsövningar och att skoja i grupp, men som såg ut som en virknål i profil.
Och jag är rädd att en graviditet skulle stjäla det sista. Den del av mig som fortfarande hänger på mina höftben.
Då är jag helt själv.
9 kommentarer:
En graviditet skulle inte göra att du blev själv Frida. För resultatet är en bebis. Och den bebisen skulle stjäla all uppmärksamhet. Både från dig och från andra. Och vips kommer inte du längre i första hand. Allt kretsar inte längre kring dig utan kring en annan människa. En lite pytteliten sak som gör dig hel! Som älskar dig mest av allt på hela jorden så självklart och så vackert och det spelar ingen roll om du har vassa eller mjuka höftben!
Modigt. KRAM!
Z: Ja, jag antar och tror att det är så. Tycker mest att det är intressant att jag fortfarande någonstans sätter en ära och identitet i att vara spinkig. Det är mot mina principer...
M: Tack, kram!
Jag vill säga något men jag hittar inga ord. Så stark text! Så mycket igenkänning. Har varit där jag med. Har varit den med kroppen som andra ville ha, se på, prata om. Jag var där men sen var jag någonannanstans, i en skam, ett överflöd, en kvinnokurva. Och jag måste verkligen sluta längta tillbaka. Jag är mer än en kropp. Jag är skratt och skämt och vänskap nu. Det är mer värt. Tack för texten!
Frida! Din text gör mig tårögd och ger mig magkramp. Jag kan känna igen glädjen i att vara mager, trots att jag själv aldrig nått dit, bara längtat. Så sött, starkt, euforiskt att vara en KONTROLLERAD kropp. Men samtidigt så jäkla bräckligt och själsförlamande.
Angående graviditeter så känner jag ändå att jag ser mycket mer kärleksfullt och milt på min kropp efter att ha fött barn. Tänk vad den där kroppen, de där brösten, den där magen har klarat av! Vilken kvinna, vilken funktion! Det gör att jag förlåter mig själv många fler av mina brister än jag gjorde förr. Ja, sannolikt var det så att jag hatade min kropp som mest när jag var som allra vackrast och blommande, i min ungdom. Jag tror starkt på att det är en väl fördold hemlighet - att kvinnor egentligen älskar sina kroppar bara mer och mer ju äldre de blir, mycket beroende på just graviditeter och annat som ger kroppen mer värde än bara ett verktyg för att synas för kvinnor och män.
K: Jag är så glad att du känner igenkänning samtidigt unnar jag ingen att ha en så knepig relation till sin kropp. Ja vi är skämt nu! Det gillar jag. och dig.
M: Tack för fin respons. Ja, det är verkligen en kontrollerad kropp. Och det är väl det jag är rädd för, att tappa kontrollen för gott. Samtidigt är är jag trött på att vara ängslig och förlamad! Hoppas känna som du om jag får barn en dag.
Jag menar inte att all ångest försvinner. Men det är HELT klart mycket mycket till det bättre! Hoppas också att du ska få känna så som jag!
Kram!!
Åh, vilken text! Jag tror på att våga titta på allt det där och verkligen TA I DET för att göra skillnad.
För mig var det inte så att Knappen och mitt liv och uppgift som mamma helt överskuggar mina tankar och känslor för min kropp. Inför honom är jag perfekt som jag är, vass eller inte, som Z säger. Men den del av mig som bara är kvinna, den bråkar fortfarande om ideal och hela baletten. Jag är, som Martina, vänligare inställd, men inte riktigt där än. Men det kommer. Ju mer jag pratar och formulerar saker för mig själv desto närmre kommer jag. Det känns skönt.
Så länge sedan jag var här och läste, blev gripen av din text, var själv en gång väldigt spinkig men ograciös och längtade mig mullig.
Men sedan dess, sedan den kroppsföraktade tiden av mitt liv var över, har jag aldrig varit spinkigare än jag är nu. Ett fött barn senare.
Du blir än större människa av en graviditet, men det är inte helt säkert att det är på det kroppsliga planet.
KRAM på dig.
Skicka en kommentar