Om ni tror att jag skriver det här inlägget bara för att fiska värme och bekräftelse. Då har ni helt rätt.
Såhär var det igår. Jag kom hem vid halv tio. Då stod ett par i min port och knappade på portkoden. Jag smet förbi, slog koden och släppte in dem. De såg slitna ut. Frusna. Gjorde en stor affär av att värma sig på ett element i trapphuset. Ropade ska vi ringa upp till Majsan och kolla om hon är hemma och pillade på en mobiltelefon.
Vad skulle jag göra? Fråga vem de skulle besöka? Jag känner inte en kotte i trapphuset än. Hade de svarat Majsan hade jag inte haft något att sätta emot.
Och vem är jag att tvinga ut någon i kylan. Har alltid tänkt att OM jag hittar en hemlös i vårt trapphus, ska jag låta den sova. Kanske ställa dit en termos. Stoppa om. Så har jag tänkt.
Så det var nog en känsla av karmaboost som fick mig att stunta i att ifrågasätta. Tog hissen upp till mig. Tänkte väl att jag kanske, kanske hjälpt dem lite.
I morse funderade jag på om det skulle sitta lappar i trapphuset med varningar för hemlösa övernattare. Och det gjorde det, nästan i alla fall.
Någon hade gjort inbrott i nästan alla vindsförråd under natten. Rotat ut gamla barnkläder, vykort, drömfångare och sovsäckar. Rivit och slitit. Stulit.
Vårt förråd var ett av de få som var orört.
Och det gör allt nästan ännu värre. Jag lärde mig en läxa men lät andra betala den. Jag funderar på hur det skulle kännas om någon rev runt bland mina gamla brev, mina fotoalbum, min minneslåda - och det svartnar nästan för ögonen.
De förråden som är mest härjade ligger vägg i vägg med vårt vardagsrum.
Ikväll är det jag som släpar in alla mina viktigaste lådor och staplar dem i säkerhet inne hos oss. Skakar av mig polisförhören som väntar under dagen.
Och övertalar mig själv om att fortsätta släppa in den som fryser. Lagar min bubbla.
Tröstar mig med den här så länge.
4 kommentarer:
Det tycker jag absolut att du ska göra.
Första dagen som jag o H flyttat in i vår nya råkade vi lämna porten öppen lite. Det står en lapp där att dörren alltid ska vara stängd. Jag tänkte "ÄH!".
När vi varit uppe i lägenheten en stund ringde vi o beställde pizza som H skulle hämta. När vi sedan står i hallen kikar jag lite i titthålet (härlig ovana). Då står det en gubbe PRECIS utanför vår dörr med en pizza!! Jag bara "öh beställde vi utkörning?". Men nä för då börjar pizzagubben balansera pizzan på ett element o står där ute o käkar. H skulle agera "man" och typ "gå in i lägenheten jag fixar detta". Men jag orkar ju inte vänta på någon. Kollar igen i titthålet o då har gubben satt sig i trappen o käkar.
Så jag öppnar kraftigt dörren med all min pondus. Jag tror han kände pondusen för han direkt "öh...aah... jag vet.. jag ska gå... men jag blev bara så hungrig på vägen" HAHAHAHAHA! Jag med all min pondus "ja här kan du faktiskt inte sitta". Så stod jag där tills han gick.
Fast jag tyckte lite synd om han också, men jag tror inte han var hemlös, bara full.
Mvh
Marie med pondus
ps. hade den här historien en poäng eller var det bara i mitt huvud?
Haha! Vilken story. Jag tycker att den har hur många poänger som helst. Skulle aldrig våga käka i din trapp.
Dags att vara case i en viss tidning??
Jag vet inte om det betyder något, men jag skulle garanterat gjort precis som du, Frida.
Skicka en kommentar