Markerade min ovilja genom att verkligen SLÄPA mig till jobbet. Drog djupa hål efter mig i snön. Väl här kunde inte ens lussebullar, min ovanligt smaskiga lunchlåda och spånmöten rå på måndagsledan.
Det vände lite när jag läste Martinas träffande inlägg om velandet mellan att stanna hemma eller inte, när man är småsjuk.
Men sen uppdagades det att hon minsann smittat mig, på distans liksom. Halsen svullnade upp och huvudet började dunka. Och då blev jag tvärsur igen eftersom jag insåg att allt plötsligt lutar åt att jag också tvingas sjukskrivnings-vela de närmsta dagarna.
Jag har lyssnat på Feist. Klätt mig i en utstyrsel som mest kan liknas vid en tomtes (rött, gråstickat och raggsockor med figurer på). Druckit mer kaffe än min mage försmäktar. Letat efter glädje på bloggar och sajter.
Men förgäves.
29:e november 2010 kommer för evigt att vara en skitdag. Säg NÅGOT som var bra den här dagen.
6 kommentarer:
jo, jag gjorde egen risotto och drack ett glas mycket gott vin. ( och tjuvrökte en cigg)
micket bra.
Hmm. Undrar om det var ungefär samtidigt som jag skulle plocka kärnorna ur ett granatäpple och fick mörkrött stänk på linnet koftan OCH behån.
Pust pust, flås flås, blås, blås. Här kommer mer sjukbaciller - i digital form!
Nu var det längesedan jag kommenterade. Jag älskar dig fortfarande!!!!!!!!!!!!!!
Åh! Som jag har undrat. Vilken lättnad. När ska du börja blogga igen? Det är ett hål i cyperspace.
Tack fina du. Men blogg = stress för mig numera. jag twittrar ibland. det får räcka.
Skicka en kommentar