Fem i tre

Vid tretiden i natt stod jag och väntade på en buss vid Hornstull. Jag gömde mig lite bakom min mobiltelefon. Dels för att jag sällan är sugen på konversation när jag står vid en busshållplats mitt i natten. Och dels för att jag hade varit på maskerad med temat B - och därför var utklädd till ballerina.

Då dök en kille upp vid min sida. Han rättade till kragen på sin jacka, log vinnande och sa: fem i tre.

Alltså. Hade han valt bara en aningen snitsigare replik hade jag kanske, KANSKE blivit smickrad. Men fem i tre? Det var precis som att han ville poängtera att det var november, hur kylan och snöflingorna sipprade in mellan våra tår och in under våra halsdukar. Att det enda spåret som fanns kvar av det där festliga lördagsruset, var en unken ölsmak i munnen, dödströttma, en ledsen tyllkjol och ett svagt illamående.

Och att vi mitt i den bedrövligheten förmodligen var de sista kandidaterna kvar på banan, de sista möjligheterna till lördagsragg.

Det kändes lite som på dagis. När alla barn redan var upptagna med lekar utom två och den ena tittade på den andra, ryckte på axlarna och sa då får väl vi leka då. Föga smickrande nu liksom då.

Jag undrar om han ångrar sig. För TÄNK OM jag hade varit the love of his life. Tänk om det var början på en monumental kärlekshistoria som tog form där i den vindpinade busskuren. Hur hade det känts då, att veta att han kraschade de första minutrarna i vår relation genom att slå fast att jag var ett fem i tre-ragg?

Hur tänkte han?

Och vem faller för en sån replik. Vem säger kör i vind och ringer efter en gemensam taxi?

Det gjorde i alla fall inte jag. Jag sa ja det är den och vände blicken tillbaka till min mobiltelefon.