2010-11-29

Like a waterfall in slow motion

Det här är inte min bästa måndag. Vaknade halv nio (=alldeles för sent) och trodde att det var mitt i natten. När jag förstod att det snarare var begynnande förmiddag började jag nästan gråta av trötthet och en odefinierbar känsla av förlust.

Markerade min ovilja genom att verkligen SLÄPA mig till jobbet. Drog djupa hål efter mig i snön. Väl här kunde inte ens lussebullar, min ovanligt smaskiga lunchlåda och spånmöten rå på måndagsledan.

Det vände lite när jag läste Martinas träffande inlägg om velandet mellan att stanna hemma eller inte, när man är småsjuk.

Men sen uppdagades det att hon minsann smittat mig, på distans liksom. Halsen svullnade upp och huvudet började dunka. Och då blev jag tvärsur igen eftersom jag insåg att allt plötsligt lutar åt att jag också tvingas sjukskrivnings-vela de närmsta dagarna.

Jag har lyssnat på Feist. Klätt mig i en utstyrsel som mest kan liknas vid en tomtes (rött, gråstickat och raggsockor med figurer på). Druckit mer kaffe än min mage försmäktar. Letat efter glädje på bloggar och sajter.

Men förgäves.

29:e november 2010 kommer för evigt att vara en skitdag. Säg NÅGOT som var bra den här dagen.

6 kommentarer:

* sa...

jo, jag gjorde egen risotto och drack ett glas mycket gott vin. ( och tjuvrökte en cigg)
micket bra.

Frida Gro sa...

Hmm. Undrar om det var ungefär samtidigt som jag skulle plocka kärnorna ur ett granatäpple och fick mörkrött stänk på linnet koftan OCH behån.

Martina sa...

Pust pust, flås flås, blås, blås. Här kommer mer sjukbaciller - i digital form!

Marie Larsson sa...

Nu var det längesedan jag kommenterade. Jag älskar dig fortfarande!!!!!!!!!!!!!!

Frida Gro sa...

Åh! Som jag har undrat. Vilken lättnad. När ska du börja blogga igen? Det är ett hål i cyperspace.

Marie Larsson sa...

Tack fina du. Men blogg = stress för mig numera. jag twittrar ibland. det får räcka.