Frida Gro

Och jag har flyttat till en ny kontorslokal med nollbudget, i påsar och rangliga smålådor som öppnar sig i botten. Tryckt in kontorsstolen i en taxi. Packat och släpat och fejat. Och jag har varit svajig och sårbar och grubblig och så upptäckte vi att jag glömt bort att Chrille har ett mellannamn före förnamnet och att jag därför skrivit fel namn på New york-biljetterna. Och på resebyråns hemsida står det tydligt SKRIV RÄTT NAMN. Annars kommer ni inte i väg eller så får ni köpa en helt ny biljett men sitta i varsin ände av planet i nio timmar eller så är det kanske för dyrt att köpa ny så här sent och i så fall får ni skita i allt och alla pengarna för hotellet som ni redan har betalat, dem kan ni också glömma. Glöm Central park, Moma, jazzklubbarna och alla diners på Upper west.

Och mitt i allt gnuggar sig Chrille i ögat med en hand doppad i asbest. Partiklarna fastnar på hornhinnan och hela ögat blir skrikande rött och det rinner och rinner. Jag ser hur han hoppar till av smärta när han sitter i soffan och försöker stoppa rinnet. Så fort han tittar åt vänster skär partiklarna upp sår i ögat och det blir akuten och läkare som fixerar hans huvud i en ställning, häller grön vätska i det, plocka bort partiklarna med en monstermaskin  och säger tur att du kom in. Och jag gråter nästan när jag hör det. Och han hjälper oss att flytta ändå, kånkar omöjliga lådor och kör med sin röda skåpbil genom hela innerstan, trots att han nästan är blind på ena ögat av alla salvor.

Julafton, ett par timmar innan han fick biljetterna till NYC i en låda full av silkespapper och minnen. Och fem månader innan vi upptäckte att jag glömt bort att han heter Hans. Livet innan monstermaskinen.