Och mitt i allt gnuggar sig Chrille i ögat med en hand doppad i asbest. Partiklarna fastnar på hornhinnan och hela ögat blir skrikande rött och det rinner och rinner. Jag ser hur han hoppar till av smärta när han sitter i soffan och försöker stoppa rinnet. Så fort han tittar åt vänster skär partiklarna upp sår i ögat och det blir akuten och läkare som fixerar hans huvud i en ställning, häller grön vätska i det, plocka bort partiklarna med en monstermaskin och säger tur att du kom in. Och jag gråter nästan när jag hör det. Och han hjälper oss att flytta ändå, kånkar omöjliga lådor och kör med sin röda skåpbil genom hela innerstan, trots att han nästan är blind på ena ögat av alla salvor.
Julafton, ett par timmar innan han fick biljetterna till NYC i en låda full av silkespapper och minnen. Och fem månader innan vi upptäckte att jag glömt bort att han heter Hans. Livet innan monstermaskinen.
9 kommentarer:
Ibland finns det vissa hinder i livet. Men så länge de inte är värre än de du skrev om så får man vara tacksam. Trots allt. Om ngr år kommer ni prata om detta och skratta. "Tänk vad mycket det var då" Och tänka att det egentligen inte var någon fara för allt gick bra ändå!
Ögonproblem är inget att leka med. Jag tycker alla jag känner drabbas av ögonproblem just nu. Tur att det gick bra!
Ska du inte komma hit och hälsa på någon gång??
Kram
åh jäkla skit. dessa dar alltså. håller tummarna för allt som är bra. kram!
Z: Låt oss hoppas det!
M: Jo! Lunch någon dag?
L: Tack!
Krama Chrille Hans från mig. Stackars Chrille Hans. Men vilken himla tur. Det gäller att komma i tid till de där sjukhusen, det har jag erfarit. Kram och puss och kram.
A brukar alltid säga som Z; en dag är det här borta och då skrattar vi åt det eller har lärt oss något.
Man blir lätt skruttig när allt kommer på en gång.
Det ordnar sig. Saker har en fallenhet att göra det, fast det verkar mörkt ibland.
Hans Chrille. Menar jag.
S: Skruttig sa Bull.
K: Hans Chrille. Kram puss kram!
Vilken underbar bild.
Skicka en kommentar