Att jazza eller sitta tyst.

Ibland, när jag är med en skara människor och det blir för tyst och lite skavigt, får jag en jätteknepig humor. Den innebär oftast en ganska lättköpt och orolig lek med ord. Blandat med att jag spelar lite dummare än jag är. Till exempel igår. Då började jag låtsas att jag inte kunde skilja på de olika delarna av Pridefestivalen (jag var nämligen på ett planeringsmöte som har med Priden att göra). Delarna heter Park, House, Garden och Ung. Och jag körde värsta helkvällsracet om att jag inte kunde skilja på de orden. Inte det minsta roligt alls. Ändå smetade jag på med skämt så fort jag fick chansen. Vi kör ett seminarium i parken... huset, nä just det GARDEN! latjade jag och alla (nästan) skrattade vänligt.

När jag intervjuar folk kan jag också ta till sånt där för att lätta upp stämningen. Spexa loss om fläckar jag har på jackan, onödiga saker i min väska eller hur tokigt det blev när jag skulle hitta till adressen vi ses på (jag hittar egentligen jättebra). En gång "råkade" jag beställa in en enorm glass åt mig själv, det blev en källa till sketcher under hela intervjun.

Jag såg ett program en gång, där Cecilia Frode blev grillad av en massa komiker som skojade om att hon hade en pinne i röven. Hon satt tyst och tog emot, allvarlig. När hon väl fick ordet tittade hon jättelänge på publiken och sa ibland skrattar inte folk för att de har roligt, utan för att de är rädda och föraktade komikerna för sin jakt på innehållslösa skratt.

Sen hon sa det har det blivit ännu jobbigare att tänka tillbaka på mina komiska bottennapp. Eller: i stunden surfar jag runt på skratten men efteråt kommer nästan som en baksmälla och jag har bara lust att ringa upp "publiken" och säga alltså hörni, jag HAR faktiskt tajming och jag ÄR faktiskt finurlig och kan vara riktigt avancerad när det vill sig. 

Undrar hur de skulle reagera. Antagligen bli skiträdda och skratta högt.

Cecilia Frode