När jag intervjuar folk kan jag också ta till sånt där för att lätta upp stämningen. Spexa loss om fläckar jag har på jackan, onödiga saker i min väska eller hur tokigt det blev när jag skulle hitta till adressen vi ses på (jag hittar egentligen jättebra). En gång "råkade" jag beställa in en enorm glass åt mig själv, det blev en källa till sketcher under hela intervjun.
Jag såg ett program en gång, där Cecilia Frode blev grillad av en massa komiker som skojade om att hon hade en pinne i röven. Hon satt tyst och tog emot, allvarlig. När hon väl fick ordet tittade hon jättelänge på publiken och sa ibland skrattar inte folk för att de har roligt, utan för att de är rädda och föraktade komikerna för sin jakt på innehållslösa skratt.
Sen hon sa det har det blivit ännu jobbigare att tänka tillbaka på mina komiska bottennapp. Eller: i stunden surfar jag runt på skratten men efteråt kommer nästan som en baksmälla och jag har bara lust att ringa upp "publiken" och säga alltså hörni, jag HAR faktiskt tajming och jag ÄR faktiskt finurlig och kan vara riktigt avancerad när det vill sig.
Undrar hur de skulle reagera. Antagligen bli skiträdda och skratta högt.
Cecilia Frode
3 kommentarer:
Jag är likadan. Fick jag veta av min psykolog. Aj, det gjorde ont. Man vill underhålla och behaga och ta hand om stämningen och alla ska trivas och tycka om och bara lattja. Min psykolog räknade upp alla komplimanger jag strött omkring mig (åh, fin jacka, vad brun du är, fint halsband osv) och att jag alltid kommer dit och försöker få henne att roas, samt tycka att hon är en duktig psykolog och jag en duktig patient. Alla ska vara glada. Peace and love forever
Men oj, är det därför? Aj. Låt oss genast sluta. Men vad händer då, om det bli tyst och ingen ansvarar för skavet längre?
Det blir skav. Och tyst. Tro mig, händer jämt nuförtiden. Och jag är konstant rädd.
Skicka en kommentar