2014-02-09

Recension av en ensam onsdag

Jag har haft lite svårt att vara ensam. Det är en ny känsla. Jag har alltid älskat ensamheten tidigare, prioriterat den, krävt den. Men man är ju inte ensam med en bäbis. Hon styr mig med järngrepp och det är maxat och underbart och klaustrofobiskt på en gång. Så jag har bokat dagarna fulla med sällskap. Farit runt i stan på dejter och upptåg. Tills det blev tydligt att jag flydde från något.

Så i onsdags gjorde jag det. Jag frossade i ensamheten dagen lång i något slags försök att utmana mig själv. Först gick jag på bio: barnvagnsbio. Det är en sån där grej jag trodde att jag skulle göra var och varannan dag. Men dels är det ganska dyrt att slänga sig med biobesök när man lever på föräldrapenning. Och dels har det tagit emot. Tänk om alla andras ungar är tysta och min skriker? Tänk om det inte går att uppleva filmen alls. Men nu gick jag, ensam. Min dotter hoppade i mitt knä en stor del av filmen, men det gick förvånansvärt bra att hänga med i den ändå. Jag bytte blöja på skötbordet längst fram vid bioduken för att "ha något att göra". Jag försökte amma. Jag sövde henne i bärselen och såg därmed den sista halvtimmen stående. Upplevelsen får fyra blöjor av fem. Det var en riktig bioupplevelse! Jag kände mig uppfriskad och vild. Dessutom var det skönt att ha klarat av det. Nu är jag en sån som går på bio med bäbisen. 

Sen gick jag och fikade, fortfarande med barnet i sele. Således fikade jag stående, ensam. Drack kaffet så snabbt att jag fick lite värmevallningar och hög puls. Visste inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, om jag skulle luta mig mot nån vägg, hur jag skulle placera fikat i ståhöjd. Flyttade på små pinaler och balanserade en assiett. Försökte pilla med mobilen men hennes huvud var i vägen för skärmen. Enda sättet var att hålla den högt över pannan likt en pensionär med immiga läsglasögon. Så jag lade ner projektet. Fikat får två av fem blöjor. Jag kände mig som ett åbäke. 

Sen gick jag på långpromenad. Det är ju alltid härligt. Pratade i telefon med en fin och lyssnade på podd. Njöt av att hon inte vaknade i samband med nedbäddandet och skrek hela vägen - utan sov vidare och gav mig lite andrum. Det var ljust och kallt ute och skönt av att vara utomhus en vanlig vardag, tänkte på alla som satt inomhus på kontor och att jag också kommer att göra det snart igen. Fem av fem blöjor. 

Sen gick vi hem och åt lunch. Här började det som jag kallar för "stationerna". Skötbordet tills hon tröttnade. Babygym tills hon tröttnade. Babysitter. Hoppgunga. Amma. Babygym. Hoppgunga. Skötbord. Babysitter. Babygym. Hoppgunga. Ligga på filt. Babygym. Amma (hon är oftast färdig på tre minuter och tittar upp på mig med förväntan i blicken). Babysitter. Ligga på filt. Babygym. Försökte söva, gav upp. Babygym. Babysitter. Hoppgunga. Skötbord. Amma. Sövde i selen med omedelbart uppvaknande så snart jag knäppte upp den. Babysitter. Ligga på filt. Sen kom Chrille hem.

Jag har så svårt för stationerna. Jag vet inte vad det är. Till sist ser jag ingen utväg, har glömt alla mina trix. Inget funkar. Det är oändligt. Och jag vill se det som stimulerande tid med mitt barn. Men jag får en mardrömskänsla. Räknar minuter och blir en mer forcerad lekkamrat för varje sekund samtidigt som sövandet blir mekaniskt och svettigt och sällan leder till sömn. Stationerna får en av fem blöjor tyvärr. Jag skäms över detta och försöker samtidigt att inte skämmas (därav detta blogginlägg). Bara jag har lite sällskap känns allt bättre. Jag kan dra hela bäbislasset, behöver ingen avlastning. Men jag behöver SÄLLSKAP. 

Således är följande vecka fulltecknad. Det känns bra i bröstet. Men jag är så tankfull kring detta. Hur det kan bli.

5 kommentarer:

frida l sa...

underbart inlägg. att du bjuder på dessa detaljer som jag kommer ihåg så väl men inte skulle kunna beskriva nu när det är tre år sedan jag höll på med dem själv. jag var nog dock lite tvärtom och var rädd för att boka in för mycket för att jag inte visste vad jag skulle orka. hade en sjukt jobbig graviditet och skulle liksom komma tillbaka under föräldraledigheten. nu i efterhand tror jag att det hade varit bättre för både mig och barnet om vi haft lite mer umgänge. det svåra är väl alltid att hitta balansen ... jag älskade verkligen inte heller det du kallar stationer. inte ens säkert att barnet gjorde det.

Anonym sa...

är så glad över att du skriver igen, älskar dina inlägg!

Martina sa...

Tack för detta! Hög igenkänningsfaktor!

Fifi sa...

Åh, jag minns när min unge var liten plutt och det vissa dagar var så jäkla segt. Vi gick ut på promenad med vagn, vi sjalade, vi testade babygymmet, vi låg bredvid varandra på golvet, vi satt i soffan etc. Jag tyckte vi gjorde så himla mycket, men förmiddagen tycktes aldrig ta slut.

Emelie sa...

Jag känner också igen mej, igen!

En nöjd mamma ger nöjd bebis, det var mitt föräldraledighetsmotto. Planera in saker varje dag om du mår bättre så!

Sen måste man inte alltid leka med bebisgrejjer, ha med henne på sånt du gillar/behöver göra och gör en lek av det istället. Visst tar det längre tid att vika tvätten tillsammans, och garnet blir bra trassligt när bebis är med och pysslar, men det kan va värt det!

Med 5-7 månader gammal bebis var nog den tiden då jag träffade mest folk och helst inte var hemma själv några hela dagar.Sen ändrade det sig ganska fort, snart kan hon leka korta stunder själv och sen de blir bara längre och längre.Och snart blir det varmare och man kan vara ute och krypa!