Det är inte lätt att blogga i oktober, det har det aldrig varit.
Framför allt inte när det är värsta januarikylan ute, all mat smakar torskblock och det känns som att jag har lyssnat sönder varenda låt på Spotify. Då mina vackra mockakängor är slitna ända in på sulan, redan innan vintern har börjat.
Det finns liksom inte så mycket att bli hög på just nu. Topparna är i inte speciellt höga och irritationsmomenten ganska många. Frågor kan kännas som smockor. Höstjackan sitta som en säck. Håret ligga som en hjälm.
Men:
I onsdags dansade jag hiphop. Vi skulle lära oss ett steg som var helt omöjligt. Dessutom skulle det gå snabbare än blixten. Jag konstaterade snabbt att det aldrig skulle gå. Min kropp kan inte hantera kantiga armar och vilda hopp till housemusik. Struttade lite halvhjärtat när steget kom, vispade med ena handen.
Dagen efter var jag på en annan dansklass med samma lärare. Hon lärde ut samma steg. Och den här gången satt det direkt. Schmackelibank bara.
Ruset i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar