Orsak: i söndags morse susade jag fram på en landsväg mellan Botkyrka och Södertälje. Det var galet höstvackert. Jag brände på i nerförsbackarna och sjöng med till radion. Som tur var lugnade jag mig just när jag skulle till att passera ett ganska skarpt krön. För på andra sidan stod polisen.
När de såg mig vråla ner för backen med de gula löven som ett moln runt motorhuven gjorde de det ända rätta. De ställde sig mitt i vägen och vinkade mig till kanten.
Jag tappade balansen totalt. Började tänka på gårdagens öl till middagen och såg framför mig att jag skulle både förlora körkortet och sitta inne något halvår för rattfylla. OCH fortkörning. Kanske var det därför som jag:
- Glömde blinka innan jag svängde av vägen.
- Öppnade FEL FÖNSTER. Höger bakfönster i stället för fönstret på förarsidan, där polismannen naturligtvis stod.
- Inte HÖRDE vad polisen sa. Svarade ja när han frågade om mitt körkort och det är min bil när han frågade vart jag var på väg.
- Fladdrade med läpparna när jag skulle blåsa.
- Fick motorstopp två gånger och råkade BACKA när jag skulle köra ut på vägen igen.
Jag blir så GENERAD av denna fumlighet inför auktoriteten. Hade verkligen bara velat ropa hej och tack och sladda iväg som om ingenting när kontrollen var klar. I stället gjorde jag ett otydligt halsläte och studsade iväg på ettan efter tre försök.
Som vore jag jagad.
5 kommentarer:
Så jag känner igen mig i detta inlägg. Dunk dunk..
Polisen alltså. Snäppet värre än frisörer.
Tack för dagens första skratt. Nu går jag till jobbet på lättare fötter. Ha ha ha!
Det är ungefär som när jag (varje gång) jag ska igenom tullen får svettiga handflator och anstränger mig hyperhårt för att le avslappnat mot personalen. För att jag inte ska se misstänkt ut lixom.
M: Skönt att vi är flera.
K: Same same...
F: "Le avslappnat" är sällan en bra grej.
Så himla underbart du skriver Frida! Har underhållit både kollegorna och mig här, vi skrattade högt. Med, inte åt, förstås!
Skicka en kommentar