När barnet mitt brinner

Jag sitter med min kokheta dotter i knät. Hon har 40 graders feber och orkar ingenting förutom att luta huvudet mot mitt bröst och stundom lyfta ett krokigt pekfinger och väsa ”den!”

Vi ringer till Vårdguiden, osäkra på vad man ska göra med kokheta bäbisar. 42 samtal före. I femtio minuter väntar vi på att få komma fram. Sjuksköterskan som svarar låter stressad. Vi hinner inte fråga allt vi undrar. ”Avvakta och ring tillbaka om tillståndet ändras” säger hon och lovar att de snart ska beta av kön. Det känns olustigt att lägga på men jag förstår henne. De är ju så få och vi är ju så många som ringer.

Känslan påminner om när jag var gravid och gick till MVC regelbundet. Våra besök var en kvart långa. Barnmorskan var vänlig och proffsig men alltid sen och på hennes telefonsvarare berättade hon att hon aldrig hann lyssna av den och att det därför inte var någon idé att prata in. Vår föräldrautbildning fick vi i en aula i Huddinge tillsammans med 250 andra föräldrar. Inte direkt räcka upp handen-läge.

Och så påminner det lite om förlossningen. När jag hade haft värkar i 24 timmar ville de fortfarande att jag skulle avvakta hemma vilket ledde till en uttröttad livmoder och ett mardrömslångt värkarbete. Mestadels i sällskap av en student som avverkat ett halvår av sin utbildning. Men hon var hjälpsam, det var hon.

Och på BVC. Där vår barnsköterska sade upp sig för att slippa bli sur och bitter. Vi kände förtroende för henne från det allra första hembesöket när vår dotter var sex dagar gammal och allt skakade och då sa hon att vi skulle hänga ihop i fem år. Men hon blev bitter på sin arbetsgivare som ville minska ner besökstiderna med en kvart för att få plats med ännu fler patienter. Som vägrade höja hennes lön till en okej nivå utan i stället sa att hon skulle vara glad som får jobba i så fina lokaler. Nu får vi gå till en vikarie i stället. En skolsköterska som aldrig jobbat på BVC innan och kommer med tips som inte är vetenskapligt beprövade men som har funkat bra på hennes två bäbisar. Bra tips förvisso.

Och så mina kompisar. De som utbildade sig till lärare. Inga av mina lärarkompisar jobbar som lärare. De orkar inte. Planera sina lektioner och skriva omdömen på fritiden eftersom det inte finns någon tid avsatt för det. Bli uppsagda i juni och återanställda i augusti för att skolan ska slippa betala för deras semester. Jobba som jumpalärare trots att de är utbildade i engelska och matte. Jag förstår dem.

Jag har aldrig betalat så lite skatt som jag gör nu. Blir ofta förvånad över hur galet mycket lön jag får ut. Nästan alltid över 20 000. Jag går ner och jobbar 80 procent nu, för att vara med mitt barn. Carpa diem. Njuta av livet. Jag gör det för att jag kan. Men jag är otrygg. Jag vet inte om jag och mitt barn kommer att få vård om vi behöver det. Jag vet att jag kommer att få kriga för en förskoleplats, en läkartid, en lärare som har tid att se henne.

Det är uppenbarligen många som röstar på de partier som vill sänka skatten ytterligare. Men jag kan omöjligt tro att det är sjuksköterskorna, barnmorskorna, lärarna eller personalen på Vårdguiden som gör det. Jag vet att jag aldrig kommer att göra det. Jag vet det ända in i ryggen.

Timmarna går. Alvedonen biter inte riktigt. Hon har svårt att dricka. Hon dåsar till och vi känner hur pannan brinner.

Vi ringer igen, 45 samtal före.

Vi lägger på.

Förstör jag hennes liv med min iPhone?

Det händer ganska ofta att jag grejar med min telefon när jag är med min dotter. Jag har facebookat samtidigt som jag matat henne med gröt. Jag har legat på filt och uppdaterat mailen tre gånger i sträck medan hon ligger bredvid och gnager på sin tyguggla. Jag har sms:at mitt i blöjbytet, otåligt räknat lajks på instagram under amningen och skrivit blogginlägg medan hon sitter i sin barnstol bredvid mig och sträcker sig efter skärmen.

Och självklart plågas jag av hemskt dåligt samvete över detta destruktiva beteende. Jag lovar mig själv regelbundet att bara kolla mobben ett par gånger om dagen och att VARA I NUET. Finnas till 100 procent för henne. Inte slösa bort den här dyrbara tiden med näsan i en skärm. Mitt barn ska ju inte behöva känna att hon behöver konkurrera med en iPhone. Att hon är oälskad, osedd och bortprioriterad till förmån för sin mammas virtuella bekräftelsejakt.

Eller? Ärligt talat. Hur farligt är det egentligen. Tänker jag sen.

Har inte föräldrar i alla tider behövt annan input än den de får från sina barn? Varför är det så mycket värre att pilla med mobilen än att läsa en bok, bläddra i en tidning, prata i telefon eller spana efter vad grannen över gatan har för sig. Det handlar om att få sällskap. Stimulans. Att jag ska må bra, vara jag.

Jag är med min dotter dag och natt, ständigt redo att möta hennes behov. Jag tröstar, matar, kittlar och söver i en oändlig rundgång. Och jag iphonar när rastlösheten kliar i mig. Skrattar åt en uppdatering, läser en text någon länkat till och gläds åt kommentarerna till min senaste bäbisbild. Det kan inte finnas något ont i det beteendet.

Förrutom igår när jag tappade telefonen rakt ner i hennes huvud när vi liggammade och hon, chockad, gnydde i flera minuter. I det beteendet fanns det faktiskt bara ont. 

Alltid redo med nålen

Jag gillar att gräva och fläska och älta gamla saker. Men på senaste tiden har jag blivit lite inne på att klippa banden med det gamla och fokusera framåt. Ändra mina mönster. Självhjälp typ. 

Det började nog med att jag läste det här inlägget av Zandra Lundberg (kan fortfarande inte länka i blogger-appen): http://bloggar.aftonbladet.se/z/2014/02/unna-dig-en-positiv-snalldag-i-dag/

Det handlar bland annat om att hon testade att notera hur hennes tankar rörde sig i åtta minuter och blev varse hur taskig hon är mot mig själv. Jag testade att göra samma sak under en förmiddag och blev alldeles kallsvettig. 

Ingen behöver liksom mobba mig. Jag gör det jättebra på egen hand. Det är som jag föröker förekomma alla omkring mig genom att förebrå mig själv innan de hinner före. Som för att gardera mig. 

Det kan handla om vad som helst. Till exempel om jag har en lunchdejt och måste rucka på tiden ett par gånger. Då tänker jag åh nej, nu tycker hen att jag är JÄTTEKRÅNGLIG. Här ville hen bara äta en enkel lunch och så kommer jag och gör allting så svårt. Hen önskar nog att jag var någon annan. Såhär kan jag plåga mig själv i flera timmar. 

Det kan också handla om allt ifrån att jag tränar för sällan till att jag ger mitt barn för mycket eller för lite uppmärksamhet, att jag svarar på sms för snabbt eller långsamt, är tråkig på en fest eller tar för stor plats i föräldragruppen.

Att bli mamma har gett extra drivmedel till de här tankarna. Varenda relation skakas och ändras, jag är ofta ensam (men samtidigt aldrig) och varje gång jag lägger henne på en filt för att kunna läsa en bok - står en annan förälder någonstans och mixar sin egen sjögräspuré samtidigt som barnet utmanas i psykosocialt stimulerande lekar. 

Dessa tankar gör absolut inget gott. De vill mig inte väl. Så jag har uppfunnit en knappnål. 

Varje gång jag noterar att en taskig tanke kommer upp, tar jag hål på den med nålen. Det viktiga är att jag inte går in i diskussion med mig själv. Börjar resonera fram och tillbaka om huruvida jag har fog för den taskiga tanken eller inte. För då göder jag den bara, låter den få fäste. Och hela vitsen är att ändra impulserna, tankebanorna. Så jag sticker, sticker, sticker. 

Och jag tror att det funkar.

Hon är så pinsam när hon kryper

Min dotter är väldigt tidig. Det vill säga att hon är fysiskt stark och motoriskt utvecklad. Det är inget vi har strävat efter, hon har bara varit aktiv och ivrig från första början. Nacken är stadig sedan länge, hon står och går med stöd i händerna, griper träffsäkert efter leksaker och kravlar långsamt framåt när vi lägger henne på mage. Hon hoppar som en gummiboll när hon hänger i hoppgungan och idag bytte vi från liggvagn till sittvagn eftersom hon inte accepterar att ligga ner längre. Trots att vagntillverkaren tycker att man ska vänta minst sex månader. Hon är fyra och en halv.

Många kommenterar hur stadig och motorisk hon är, framför allt föräldrar till bäbisar i samma ålder. Och vad säger jag då. Jo några av följande repliker. 

Verkligen. Men det är ju så olika, hon kommer säkert att vara jättesen när det gäller andra saker.

Stadig? Jovars. Men inte mer än andra fyramånaders tror jag säkert.

Ja, tänk vad jobbigt det blir om nån månad när hon kryper runt överallt. Då är det lättare med din bäbis, som sitter så lugnt där hon sitter.

Ja usch vad bråttom hon har. 

Bara att skriva det här inlägget känns pinsamt och vräkigt. Jag vill inte dra det så långt som att jag skäms. Men det är som att jag URSÄKTAR hennes beteende. Tonar ner det. Så himla sjukt. Hennes framgångar, hennes livsviktiga steg mot självständighet.

Vad är det???

Jag tycker inte om när föräldrar framhåller hur smarta och starka just deras barn är. Men skillnaden mellan det och att ta emot andras uppmuntrande tillrop på ett snyggt sätt - är ju väsenskild. Är jag så rädd att verka skrytig att jag väljer att förminska mitt eget barn? Och: (hemska tanke) hade jag gjort samma sak om hon var pojke?

Nej bedrövligt är vad det är. Härmed avger jag ett löfte till mig och framför allt till henne. 

Aldrig mer ska jag få dig att känna att du måste bli mindre, aldrig hämma dig för att jag fått för mig för att det är smidigare socialt. Kryp så det ryker älskade skatt, jag är strax bakom dig.

Recension av en ensam onsdag

Jag har haft lite svårt att vara ensam. Det är en ny känsla. Jag har alltid älskat ensamheten tidigare, prioriterat den, krävt den. Men man är ju inte ensam med en bäbis. Hon styr mig med järngrepp och det är maxat och underbart och klaustrofobiskt på en gång. Så jag har bokat dagarna fulla med sällskap. Farit runt i stan på dejter och upptåg. Tills det blev tydligt att jag flydde från något.

Så i onsdags gjorde jag det. Jag frossade i ensamheten dagen lång i något slags försök att utmana mig själv. Först gick jag på bio: barnvagnsbio. Det är en sån där grej jag trodde att jag skulle göra var och varannan dag. Men dels är det ganska dyrt att slänga sig med biobesök när man lever på föräldrapenning. Och dels har det tagit emot. Tänk om alla andras ungar är tysta och min skriker? Tänk om det inte går att uppleva filmen alls. Men nu gick jag, ensam. Min dotter hoppade i mitt knä en stor del av filmen, men det gick förvånansvärt bra att hänga med i den ändå. Jag bytte blöja på skötbordet längst fram vid bioduken för att "ha något att göra". Jag försökte amma. Jag sövde henne i bärselen och såg därmed den sista halvtimmen stående. Upplevelsen får fyra blöjor av fem. Det var en riktig bioupplevelse! Jag kände mig uppfriskad och vild. Dessutom var det skönt att ha klarat av det. Nu är jag en sån som går på bio med bäbisen. 

Sen gick jag och fikade, fortfarande med barnet i sele. Således fikade jag stående, ensam. Drack kaffet så snabbt att jag fick lite värmevallningar och hög puls. Visste inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, om jag skulle luta mig mot nån vägg, hur jag skulle placera fikat i ståhöjd. Flyttade på små pinaler och balanserade en assiett. Försökte pilla med mobilen men hennes huvud var i vägen för skärmen. Enda sättet var att hålla den högt över pannan likt en pensionär med immiga läsglasögon. Så jag lade ner projektet. Fikat får två av fem blöjor. Jag kände mig som ett åbäke. 

Sen gick jag på långpromenad. Det är ju alltid härligt. Pratade i telefon med en fin och lyssnade på podd. Njöt av att hon inte vaknade i samband med nedbäddandet och skrek hela vägen - utan sov vidare och gav mig lite andrum. Det var ljust och kallt ute och skönt av att vara utomhus en vanlig vardag, tänkte på alla som satt inomhus på kontor och att jag också kommer att göra det snart igen. Fem av fem blöjor. 

Sen gick vi hem och åt lunch. Här började det som jag kallar för "stationerna". Skötbordet tills hon tröttnade. Babygym tills hon tröttnade. Babysitter. Hoppgunga. Amma. Babygym. Hoppgunga. Skötbord. Babysitter. Babygym. Hoppgunga. Ligga på filt. Babygym. Amma (hon är oftast färdig på tre minuter och tittar upp på mig med förväntan i blicken). Babysitter. Ligga på filt. Babygym. Försökte söva, gav upp. Babygym. Babysitter. Hoppgunga. Skötbord. Amma. Sövde i selen med omedelbart uppvaknande så snart jag knäppte upp den. Babysitter. Ligga på filt. Sen kom Chrille hem.

Jag har så svårt för stationerna. Jag vet inte vad det är. Till sist ser jag ingen utväg, har glömt alla mina trix. Inget funkar. Det är oändligt. Och jag vill se det som stimulerande tid med mitt barn. Men jag får en mardrömskänsla. Räknar minuter och blir en mer forcerad lekkamrat för varje sekund samtidigt som sövandet blir mekaniskt och svettigt och sällan leder till sömn. Stationerna får en av fem blöjor tyvärr. Jag skäms över detta och försöker samtidigt att inte skämmas (därav detta blogginlägg). Bara jag har lite sällskap känns allt bättre. Jag kan dra hela bäbislasset, behöver ingen avlastning. Men jag behöver SÄLLSKAP. 

Således är följande vecka fulltecknad. Det känns bra i bröstet. Men jag är så tankfull kring detta. Hur det kan bli.

Världens senaste inlägg om Belinda

Jag har såklart följt Belinda Olssons program om hur feminismen spårat ut. Ganska matt och generad har jag sett henne kalla genuspedagogiska förskolor för hendagis och fråga föräldralediga män om de inte tycker att det är tråkigt med babyrytmik. Jag har sett Gudrun Schyman grimasera med muffins i munnen och hört brandmän berätta att de fått brev som tyder på att kvinnor kanske gör att brandsläckeriet blir farligare för hela samhället. 

Allt utan nödvändiga följdfrågor. Bara bröst-aktivisten får inte förklara vilka tankar som finns bakom just hennes kamp. Per Ström berättar att han fått ett pappersflygplan med en snoppteckning på och jämställer det med de sexuella trakasserier kvinnor har fått utstå i alla tider. Det strukturella förtrycket.

Dagens feminism anses vara elitistisk. Och tänk, jag ser inte det. Jag ser en massa människor med en enda gemensam nämnare: vi har insett att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp - och vi ser att det är dåligt, för alla. 

Vi vill göra något åt det. Och vi gör på en massa olika sätt. Vi smyger in i hemliga lägenheter för att stötta de kvinnor som tvingats fly sina hem efter våld och hot av män. Vi klär våra flickor i blått och pojkar i rosa för vi tycker att det är viktigt att strumpfärgen, frisyren och könet ska avgöra hur vi tilltalar dem, vad vi uppmuntrar dem till och vilka krav vi ställer på dem. Vissa av oss bildar familjer som inte ser ut som den stereotypa kärnfamiljen. Vi blir arga på våldtäktsdomar, vi står utanför domstolar och bannar. Alla kämpar vi för samma sak, på olika sätt. Och ofta tycker vi olika, inget konstigt med det. Det är det som gör feminismen levande och framåtsträvande.

Och vi har alltid genusglasögonen på oss. Vi skulle gärna slippa. Vi skulle gärna leva i ett samhälle där vi inte blir kräkfärdiga av frustration över de skevheter vi ser överallt, varje dag. 

För att en grupp ska få det bättre måste en annan stå till sidan. Och denna, andra grupp reagerar tyvärr allt för ofta med att bli rädd, irriterad och stingslig som en vakthund. Det är denna stingslighet som göder både rasism och antifeminism. Det är den stingsligheten som lyser igenom i uttalanden och nidbilder som att "feminister hatar män", "feminismen har spårat ur" och "feminister är alldeles för arga för min smak."

Belinda har gjort dessa stingsliga typer en fet tjänst. 

Tack och hej. Nu kämpar vi vidare. Hoppas ett valår i medvind. 

Om att vara de där härliga som klär sin dotter i fluga

I september stod vi med vår alldeles nykläckta dotter på Lindex för att köpa några bebisplagg. Vi har haft som mål att köpa exakt allt begagnat för att inte fresta på miljön (och för att babygrejer/kläder har så kass kvalitet att de knappt håller till den enda månad storleken funkar). Men ett par nya grejer kändes fint att köpa, som en ritual vi inte ville gå miste om. 

Vi fastnade vid de blårandiga bodysarna båda två. Vi gillar blått, klär oss mycket i blått men nu var vi tveksamma. Det var Chrille som slutligen sa det högt: "Det kanske är onödigt, folk kommer att tycka att vi klär henne pojkigt som ett statement."

Jag kunde inte riktigt stå för att jag tänkt samma tanke. Vi har hela tiden varit överens om att vårt barn ska kläs i alla färger och uppmuntras till alla slags lekar, oavsett kön. Men när vi nu skulle köpa EN body, kändes den blåa lite obekväm. Och vi gav skamset efter för den känslan.   

Två månader senare var vi på Lindex igen, för att köpa festkläder inför kommande julfiranden. Nu hade vi hunnit landa lite, lära känna den lilla. Chrille hittade rätt outfit direkt och kom snart med ett helt set i famnen. 

Svarta byxor med hängslen, någon slags skjorta med pressveck och fluga. "John kommer att tycka hur fin som helst, han gillar ju flugor".

Den här gången var det jag som var den stereotypa. "Du tycker inte att de kläderna är väldigt pojkigt... kodade?"

Och det fina var att han inte ens reflekterat över det. Det var inget statement med flugan. Hon bar ju redan hoodie, mjukisar, stumpbyxor och mjuka koftor i precis alla färger och former. Det hade helt enkelt gett resultat. Vårt val att inte tolka hennes lilla person, läten och karaktärsdrag som varesig flickigt eller pojkigt eller klä henne efter strama stereotyper. Låta henne vara en UNGE i första hand. Ge henne tusen möjligheter i stället för två osv.

Klart hon skulle ha fluga!

PS. Ok, vi köpte aldrig flugan men ni fattar poängen. Hon firade faktiskt samtliga julens begivenheter i en mjuk, vit skjorta med pressveck.

Heja fuckit-metoden!

För ett dygn sedan hade jag aldrig hört talas om fuckit-metoden (och ingen annan heller kanske). Jag trodde att mitt förra inlägg om att söva skulle generera en och annan kommentar av typen "att amma till sömns är en dödssynd" och "jag tog fajten, nu sover han 13 timmar i sträck". Men så fel jag hade! Nu är jag en ivrig anhängare tack vare alla kloka kommentarer som rasslade in igår. Som de här: 

Jag är övertygad om att ett barn som blir lyssnat på, som får närhet när det signalerar att det behöver det har goda chanser att vara ett lyckligt barn. 

De första 1,5/ 2 åren finns inget som heter bortskämd för oss, han kan inte lägga ihop att jag skriker för att få något. han skriker för att han behöver skrika. jag som förälder tröstar. skulle aldrig låta honom skrika för att han ska somna i egen säng.

 tids nog lär sig de flesta (tjejer) att vara duktiga och ha kontroll. Tänker att om de första åren får präglas av att känna sig sedd, älskad, få behov av närhet uppfyllda ger det ett visst mått av vaccin? 

Vår bebis hade samma nattrutiner som oss, la sig inte förrens vid 23 men sov till 9. Man måste inte lägga bebisen vid 18-19 om man inte vill. 

Tusen tack hörni. Vi har har diskuterat varenda en här hemma och kommit fram till att kramar och fuck it får bli våra ledord. Sen sövde jag henne i bärselen och läggningen tog en kvart. Och tidigt i morse när hon låg och stånkade fick hon sova med näsan i min armhåla trots att jag är så stolt över att hon sovit i egen säng sedan start (inte av duktighetsskäl, utan för att jag mår bäst av det. Eller lite av duktighetsskäl förresten). Fuckit-metoden kan vara det bästa som hänt mitt föräldraskap. 

Jag inser att vi började försöka uppfostra för tidigt. Men så småningom är det ju ändå dags och då hoppas jag på fler smartheter från er. 

Det där med att söva del två.

Vi börjar komma in i den där fasen då vi måste börja tillämpa det första unset av uppfostran. Vara strategiska och sätta gränser. Hon är ingen sovande korv längre. Hon börjar förstå hur allt hänger ihop, vilka vi är, i vilket rum vi gör vad osv. 

Och det är så svårt. När ska vi trotsa skriken för att få henne att förstå hur livet ska gå till? Utan att göra henne skärrad eller ge henne övergivnadsångest?

Igår gjorde vi allt fel. Det började med att hon var överstimulerad, hungrig och stimmig. Gröt tänkte vi. Hon får gröt. Gröten hamnade såklart överallt och skriken blev värre och värre. Så vi avbröt grötförsöket och hon fick amma (dåligt och inkonsekvent). Men så tänkte vi: inte kan vi låta skriken styra! Så kom det sig att hela familjen satt på golvet på lördagskvällen och ägnade allt sitt fokus åt att stoppa in kall gröt i den redan mätta (och förvånade) lilla munnen. Sen var det pyjamas på och nattningsrutinen började. Jag lade mig nära och nynnade och höll en trygg hand på hennes mage. Som jag brukar. Men hon var bara missnöjd och korvade sig. Och i stället för att vara konsekventa fick hon komma upp flera gånger, skumpas runt i famnen och slutligen somna med bröstet i munnen (dåligt, dåligt, dåligt). När vi lade ner henne i sängen vaknade hon. Och vi bestämde oss för att köra ett uppfostringsrace. När vi lagt henne i sängen skulle hon inte få komma upp. Då riskerar hon nämligen att lära sig att sängen är farlig och att vi "räddar" henne. Så vi turades om att vagga sängen och nynna medan skriken blev mer och mer desperata.  

Det finns en punkt i skrikandet som är omöjlig att missa. Då det inte är missnöjesskrik längre utan ångestskrik. Vi valde att trotsa dem och fortsätta vagga, nynna. Tills det var ohållbart och hon fick komma upp (dåligt) med våta kinder och darrande av gråt (extremt dåligt) skumpas runt lite (dåligt), äta lite mer, leka (dåligt) och amningssomna igen. Vakna igen. Och proceduren började om. Vi gjorde alla fel man kan göra, var inkonsekventa, lät henne skrika för länge och till sist få sin vilja fram. Funderade på att ge henne lite vaniljgrädde från vår havererade efterrätt när nu vår uselhet som föräldrar ändå redan var ett faktum.

Klockan nio började läggningen. Halv ett sov hon i sängen. Säkert alldeles vimmelkantig, precis som vi.

Hörni hur gör man? Hur duktig ska man vara? Hon är fyra månader drygt. Idag träffade vi några andra småbarnsföräldrar som tyckte att vi skulle köra på fuck it-metoden, dvs göra det som funkar lättast. Hur tänker ni?

PS. Välkommen till min mamablogg

Saker jag trodde var livnödvändiga att skaffa inför förlossningen - och om de var det.

1. Microvågsugn. Vi hade inte haft någon hemma på över tre år. Men när datumet för beräknad förlossning närmade sig insåg jag att jag inte skulle kunna trycka ut någon unge om jag inte hade en micro i min omedelbara närhet. Det gick så långt att jag var orolig att värkarna skulle sätta igång innan micron var på plats. Några grannar sålde sin lägenhet i samma vända och jag satt och detaljstuderade hemnet-bilderna för att se om det fanns en micro i något hörn. Om förlossningen skulle starta innan microinköpet var färdigt skulle jag i så fall kunna springa dit, banka på dörren och låna den. Ingen säger nej till en kvinna med värkar, resonerade jag. Och en kväll, fem minuter innan stängningstid, kom vi äntligen iväg till en elektonikkedja, forcerade dörrarna och pekade på första bästa microvågsugn. Som vi köpte. 

Om jag hade rätt: Jag använde inte micron en enda gång i anslutning till förlossningen. Men jag betraktade den nöjt när jag vaggade runt i värkar och konstaterade att den var på plats. 

2. En vetekudde som man kan knyta runt midjan. Att stoppa i micron. På profylaxkursen fick vi nämligen lära oss att en vetekudde ger bättre smärtlindring än någon bedövning i världen. 

Nåja. 

3. En adapter som gör att bilbarnstolen går att fästa på vagnen. Jag var helt desperat efter denna. Det kändes helt enkelt omöjligt att vara förälder utan dessa två plaststycken för 449:-. I veckor sonderade jag tradera och blocket utan framgång så när dagen D närmade sig var jag helt enkelt tvungen att gå till en barnbutik och punga ut.

Aldrig använd. När vi åker bil åker vi bil och när vi går använder vi vagnen. Svårare än så har det inte varit. Vi har försökt att krysta till några situationer då adaptern känts smidig och viktig men faktum är att bilbarnstolen är ganska obekväm. Kall, ihopsjunken och liksom oskyddad har vi rullat runt henne i några sekunder innan vi tagit vårt förnuft till fånga och bäddat ner henne i vagnen. 

4. Duttar till sängbenen som gör att den går att vagga. 400 pix. Även de livsnödvändiga.

Trodde jag. När jag står och ruskar sängen tittar barnet på mig som om jag vore helt dum i huvudet.

5. Mjukisbyxor. Av någon anledning blev ett par sprillans nya mjukisbyxor min bästa målbild. Att krypa in i dem när förlossningen var av och den magiska vetekudden avplockad. Jag tror jag provade sammanlagt tolv olika par i fem olika butiker innan jag hittade de rätta. Ett par gråmelerade som satt tajt över rumpan på ett lite raffigt sätt. Svassa runt i dem på BB, det skulle bli grejer det. 

Jag var inte riktigt klar över exakt hur mycket vatten min kropp samlat på sig. En vecka efter förlossningen satt byxorna som ett cirkustält på ett halmstrå. Ingen raffig rumpa går att skymta under det massiva lagret med grått tyg. Men visst är de sköna. Jag trodde även länge att jag aldrig skulle kunna amma i något annat plagg än landstingsrocken. Så byxorna plockades aldrig upp ur bb-väskan. 

6. Min kamp av Ove Knausgård. Jag dammsög hela stan i en våldsam jakt på denna bok. Den och ingen annan skulle jag läsa när värkarna tagit fart men ännu inte var så onda. Ni vet de där timmarna då man sitter hemma i soffan och äter pasta. Efter stor vånda lyckades jag låna den av en släkting och kunde andas ut.

Hahaha. Har inte läst en enda sida.

7. Kortärmade bodys. För man kan ju inte bara ha LÅNGÄRMADE. Man måster ha åtminståne NÅGRA KORTÄRMADE.

Nja, i Guatemala kanske. Inte i den svenska hösten och vintern.

8. En fårskinnsfäll. För den kan man ju ha till EXAKT ALLT.

Det slutade med att vi köpte en fejk på Ikea. Och den har vi faktiskt använt mycket. I vagnen, på golvet, ihopkorvad som ett babynest. 

9. Bröd med öl i. Ett rågbröd som jag aldrig bakat förut men som absolut skulle stå färdiggräddat lagom till förlossningen.

Så kom det sig att jag mitt i värkarbetet stod på Ica och köpte en stor flaska folköl. Och kom hem fyra dagar senare till ett ölbröd hårt som sten.

Slutsats: köp ett fårskinn. Fejk.

BB-väskan färdigpackad.