2014-06-24

När barnet mitt brinner


Jag sitter med min kokheta dotter i knät. Hon har 40 graders feber och orkar ingenting förutom att luta huvudet mot mitt bröst och stundom lyfta ett krokigt pekfinger och väsa ”den!”

Vi ringer till Vårdguiden, osäkra på vad man ska göra med kokheta bäbisar. 42 samtal före. I femtio minuter väntar vi på att få komma fram. Sjuksköterskan som svarar låter stressad. Vi hinner inte fråga allt vi undrar. ”Avvakta och ring tillbaka om tillståndet ändras” säger hon och lovar att de snart ska beta av kön. Det känns olustigt att lägga på men jag förstår henne. De är ju så få och vi är ju så många som ringer.

Känslan påminner om när jag var gravid och gick till MVC regelbundet. Våra besök var en kvart långa. Barnmorskan var vänlig och proffsig men alltid sen och på hennes telefonsvarare berättade hon att hon aldrig hann lyssna av den och att det därför inte var någon idé att prata in. Vår föräldrautbildning fick vi i en aula i Huddinge tillsammans med 250 andra föräldrar. Inte direkt räcka upp handen-läge.

Och så påminner det lite om förlossningen. När jag hade haft värkar i 24 timmar ville de fortfarande att jag skulle avvakta hemma vilket ledde till en uttröttad livmoder och ett mardrömslångt värkarbete. Mestadels i sällskap av en student som avverkat ett halvår av sin utbildning. Men hon var hjälpsam, det var hon.

Och på BVC. Där vår barnsköterska sade upp sig för att slippa bli sur och bitter. Vi kände förtroende för henne från det allra första hembesöket när vår dotter var sex dagar gammal och allt skakade och då sa hon att vi skulle hänga ihop i fem år. Men hon blev bitter på sin arbetsgivare som ville minska ner besökstiderna med en kvart för att få plats med ännu fler patienter. Som vägrade höja hennes lön till en okej nivå utan i stället sa att hon skulle vara glad som får jobba i så fina lokaler. Nu får vi gå till en vikarie i stället. En skolsköterska som aldrig jobbat på BVC innan och kommer med tips som inte är vetenskapligt beprövade men som har funkat bra på hennes två bäbisar. Bra tips förvisso.

Och så mina kompisar. De som utbildade sig till lärare. Inga av mina lärarkompisar jobbar som lärare. De orkar inte. Planera sina lektioner och skriva omdömen på fritiden eftersom det inte finns någon tid avsatt för det. Bli uppsagda i juni och återanställda i augusti för att skolan ska slippa betala för deras semester. Jobba som jumpalärare trots att de är utbildade i engelska och matte. Jag förstår dem.

Jag har aldrig betalat så lite skatt som jag gör nu. Blir ofta förvånad över hur galet mycket lön jag får ut. Nästan alltid över 20 000. Jag går ner och jobbar 80 procent nu, för att vara med mitt barn. Carpa diem. Njuta av livet. Jag gör det för att jag kan. Men jag är otrygg. Jag vet inte om jag och mitt barn kommer att få vård om vi behöver det. Jag vet att jag kommer att få kriga för en förskoleplats, en läkartid, en lärare som har tid att se henne.

Det är uppenbarligen många som röstar på de partier som vill sänka skatten ytterligare. Men jag kan omöjligt tro att det är sjuksköterskorna, barnmorskorna, lärarna eller personalen på Vårdguiden som gör det. Jag vet att jag aldrig kommer att göra det. Jag vet det ända in i ryggen.

Timmarna går. Alvedonen biter inte riktigt. Hon har svårt att dricka. Hon dåsar till och vi känner hur pannan brinner.

Vi ringer igen, 45 samtal före.

Vi lägger på.

3 kommentarer:

Jessica sa...

Hej Frida. Vilken otroligt bra text. Det är lätt att glömma bort andra yrkesgrupper när man är så upptagen i sin egen. Jag har inte ett barn att vara orolig för. Jag måste inte förlita mig på andras kompetens inför en förlossning eller operation. Än. Det här gör mig så rädd. Jag har följt din blogg rätt länge och uppskattar alltid dina texter. Hoppas dottern mår bra den här fredagen.

Lovisa sa...

Ja, det är för jäkligt. Akademiska sjukhuset i Uppsala lägger nu ner cancerkliniken för att den går miljontals kronor back, och drygt 30 st barnmorskor sa upp sig under våren i ren protest. Samtidigt har myndigheterna lagt orimligt mycket pengar på nya byggnader här i Uppsala under de senaste åren, både på sjukhusområdet och vid andra institutioner. På den myndighet där jag jobbar har man lagt 3,5 MILJARDER kr (skattemedel) på byggnation av nya flashiga och svindyra hus under de senaste 4 åren, så att vi som jobbar på myndigheten ska kunna sitta i fina kontor. Så mycket kostar inte nya hus om byggnationen sköts på rätt sätt!! Tänk om den skatt som vi betalar egentligen är fullt tillräcklig för att få vård, skola och omsorg att fungera, men att pengarna försvinner i inkompetent byråkrati, felaktiga upphandlingar och korruption?! (ja, det sistnämnda gäller även vårt land tyvärr...) I så fall hjälper det inte hur mycket skatten än höjs, den hamnar ändå i fel fickor. En skrämmande tanke som jag dock tror bör tas på allvar. Efterlyser ordentliga oberoende utredningar av hur våra skattemedel egentligen förvaltas av stat, kommun och landsting.

För övrigt, tack för dina fina och träffsäkra texter, Frida! :) /Lovisa i Uppsala

Lovisa sa...

*rättning: Cancerkliniken som läggs ner tillhör visst inte Akademiska sjukhuset, fel av mig. Men akademiska sjukhuset är icke desto mindre i djup ekonomisk kris.