2014-03-12

Förstör jag hennes liv med min iPhone?

Det händer ganska ofta att jag grejar med min telefon när jag är med min dotter. Jag har facebookat samtidigt som jag matat henne med gröt. Jag har legat på filt och uppdaterat mailen tre gånger i sträck medan hon ligger bredvid och gnager på sin tyguggla. Jag har sms:at mitt i blöjbytet, otåligt räknat lajks på instagram under amningen och skrivit blogginlägg medan hon sitter i sin barnstol bredvid mig och sträcker sig efter skärmen.

Och självklart plågas jag av hemskt dåligt samvete över detta destruktiva beteende. Jag lovar mig själv regelbundet att bara kolla mobben ett par gånger om dagen och att VARA I NUET. Finnas till 100 procent för henne. Inte slösa bort den här dyrbara tiden med näsan i en skärm. Mitt barn ska ju inte behöva känna att hon behöver konkurrera med en iPhone. Att hon är oälskad, osedd och bortprioriterad till förmån för sin mammas virtuella bekräftelsejakt.

Eller? Ärligt talat. Hur farligt är det egentligen. Tänker jag sen.

Har inte föräldrar i alla tider behövt annan input än den de får från sina barn? Varför är det så mycket värre att pilla med mobilen än att läsa en bok, bläddra i en tidning, prata i telefon eller spana efter vad grannen över gatan har för sig. Det handlar om att få sällskap. Stimulans. Att jag ska må bra, vara jag.

Jag är med min dotter dag och natt, ständigt redo att möta hennes behov. Jag tröstar, matar, kittlar och söver i en oändlig rundgång. Och jag iphonar när rastlösheten kliar i mig. Skrattar åt en uppdatering, läser en text någon länkat till och gläds åt kommentarerna till min senaste bäbisbild. Det kan inte finnas något ont i det beteendet.

Förrutom igår när jag tappade telefonen rakt ner i hennes huvud när vi liggammade och hon, chockad, gnydde i flera minuter. I det beteendet fanns det faktiskt bara ont. 

3 kommentarer:

Peppe sa...

Det är luuugnt! Hon kommer att bli en lycklig person trots att du kommunicerar med vänner.

Frida Gro sa...

Åh Peppe, tack för att du säger precis det jag vill höra!

Lina sa...

Det handlar väl om på vilket sätt man använder mobilen, boken eller vad det är. Föräldrar som står med näsan i mobilen medan de ger fart på gungan är inte värre än dem som står med näsan i tidningen. Allt handlar väl om vad man ger mera fokus - barnet eller grejen i handen, vad det än är. Problemet med mobilen är väl att man blir mera beroende av den än av t.ex. boken, oftast.