2012-02-07
Rapport från ett hutter
Fick ett sånt bakslag idag. Förra veckan kändes som att hypotyreosmedicinen (Levaxin) började ge effekt. Jag var piggare än på länge. Men i morse vaknade jag åter igen med den där svaga värken i hela kroppen och frös så mycket att det kändes helt omöjligt att lämna täcket. Och idag sitter jag åter igen med långkalsonger, kängor, handledsvärmare, tjock kofta och en filt över axlarna framför datorn. Dricker kaffe bara för att kunna värma fingrarna på koppen. Jag inbillar mig att näsan bleknat av kyla. Det känns som att jag aldrig kommer att bli varm igen. Aldrig orka ända fram.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej,
Surfade runt och hittade din blogg via Fatimas blogg. Hon hade lagt ut en bild på en räkpasta som såg fantastisk ut, vill du dela med dig av receptet? :)
Fattar känslan. Den har jag ofta. Men så funkar något och man vet inte varför, men det går och då får man lite mer hopp. Om livets inneboende godhet. Det går också över. Men det är ju så. Vågor, etc.
Det blir bättre, till slut Det tar tid, men det första symptometsom försvann för mig var frusenheten, om nu det kan vara upplyftande att veta! Kilona jag la på mig har jag nyligen börjat tappa lite granna av, ungefär 2 år efter påbörjad behandlling. /Diagnosfrände
A: Hihi, det är lite hemligt tyvärr. Ska överväga att lämna ut det (är hemskt mallig över receptet).
K: <3
M: Tack för att du fyller mig med hopp Malin!
Då håller jag tummarna för receptet! :)
Skicka en kommentar