Jag har blivit en sån himla elitist. Det började redan på min förra arbetsplats. Då jobbade jag ju på riksorganisationsnivå med tjejjourer. Byggde och drev deras gemensamma sida. ALLTID när jag berättade om mitt jobb frågade folk typ: vad brukar de ha för problem, tjejerna som kontaktar din tjejjour. Eller: ringer jourtelefonen HELA dagarna eller. Och jag blev alltid lika irriterad och skrek högt att jag minsann aldrig hade egna stödkontakter, att jag jobbar på riksnivå och inte på jour, att det är som att tro att Vårdguiden är en vårdcentral.
Vad handlar det om? Jag älskar ju gräsrötter, varför lägger jag sådan prestige i att jag inte jobbar med händerna utan bara med huvudet? Vad kommer det ifrån.
Samma sak händer nu när jag jobbar på RFSU. Många tror instinktivt att jag står på skolgårdar och delar ut kondomer. Jag förekommer dem alltid genom att skrävla högljutt om internationella projekt och kommunikationsenheten jag själv tillhör.
En liknande slags irritation väller över mig när jag träffar någon av mina föräldrars kompisar. De tror nästan alltid att jag går i skolan fortfarande. Och du pluggar du säger de och det är inte långt ifrån att de rufsar om i mitt hår eller uttalar orden på barnspråk. Och då blir jag helt rabiat och stöter ilsket fram hur långt jag hunnit i karriären, med korta, vassa ljud.
Jag blev färdigutbildad tidigt. Har jobbat ända sedan min examen 2005. Men det kan ju inte pappas gamla jobbarkompis typ Berit veta.
Varför blir jag så arg? Varför måste jag ta avstånd från kondomer, stödsamtal och potentiella studier för att behålla min status? Från den del av mitt sammanhang som kan anses ligga längst ner i näringskedjan. Kondomer och jourtelefoner är trots allt en avgörande stor del av de organisationer jag har tillhört. Vad är det för hierarki jag försöker toppa, av vilket värde och till vilket pris?
4 kommentarer:
Hear hear, fast från andra sidan staketet. Jag älskar att jobba i bokhandeln och ändå så får jag butiksbiträde-ångest en gång i halvåret. En gammal lärare kom in på jobbet och när vi pratat en stund frågade han "vad jag gjorde annars då?" och det var uppenbart att han tog för givet att bokhandeln var ett extraknäck vid sidan av DE STORA AMBITIONERNA.
Även om det är lite off topic så tror jag att det är i samma karriärsförväntan som bådas våra känslor bottnar. Trött, blir man. Trött. På sig själv och världen.
Jag hatar det här. Hierakin man förväntas vilja toppa. Det sitter så DJUPT.
Fast egentligen: varför skulle du inte vara värd att ta åt dig av hur häftigt jobb du har och hur långt du nått?
När jag jobbade som teknisk support på ett företag så blev jag tokig när folk trodde jag var telefonförsäljare. - "Jag ringer faktiskt aldrig upp folk". Och då hade jag ju inte någon vidare glassig tjänst att tala om, men jag var stolt över den och ville därför att folk skulle fatta vad jag gjorde.
Det är sant. Men samtidigt tråkigt att det bara är jobben som ligger en bit upp i hierarkin som folk oftast är stolta över.
Men jag håller med om att det känns viktigt att folk vet vad jag jobbar med och nonchalant när de inte gör det.
Skicka en kommentar