Det var för två och ett halvt år sedan som jag hittade ett helt band med husmorsböcker från 1941 på en loppis nära min pappas sommarställe. Förälskelsen var omedelbar. Jag ägnade resten av semestern åt att läsa högt om dukning, städning, ekonomi och varför kvinnor till varje pris inte ska börja jobba utanför hemmet. För svart är nu en gång svart och vitt är vitt. Tänk att den förklaringsmodellen används obehagligt ofta fortfarande idag.
(Klicka på bilderna för att se dem större)
Historieböcker är som bekant fyllda av kungar och krig. I detta, himmelska band, skildras en helt annan historia.
Om fruarna, de ständigt uppassande.
Som har trix för att se chicka ut, till och med i papiljotter, på natten.
Som riskerar att förstöra sina ansikten genom att se missnöjda ut.
Som strävar om det perfekt sminkade, harmoniska ansiktet.
Och ständigt överraskar pysen med festliga dukningar.
Sedan dess har jag samlat på mig en hel skatt med böcker och tidningar. Den äldsta från 1906 och den nyaste från 2006. Jag köper inte vad som helst. Jag letar fram de snyggaste, mest uppfostrande, roligaste och jag läser dem från pärm till pärm. Till exempel en mustig skildring av en ung kvinnas sexliv från 1966. Men den får ni veta mer om i nästa inlägg.
3 kommentarer:
Vilken skatt! Jag vill komma hem till dig och bara frossa i detta nån dag!
Hallå där!
Pannan! Jag ville ju veta mer om vad jag skall (eller förmodligen inte skulle ha gjort) med min rynkiga panna.
Underbar läsning!
K: Välkommen min vän!
M: Sorry! Såhär står det: "Det värsta är att rynkorna på pannan är självförvållade. Vi visar förvåning och missnöje med att höja på ögonbrynen, vi uttrycker tankfullhet och djupsinne med att dra samman ögonbrynen och det hela slutar med att vi i jämförelsevis ung ålder har missklädsamma pannrynkor som ger ansiktet ett strängt utseende. Alltså - bort med dessa ovanor! Tala med munnen och inte med pannan."
Kul att du uppskattar!
Skicka en kommentar