"Vi hade i alla fall tur med posen"

Posen har varit en elak kompis så länge jag kan minnas. Har aldrig någonsin varit en skicklig posör. Jag minns att jag såg mig själv på bild redan på dagis och ba; vad gör jag med ARMARNA? Varför sitter jag inte gulligt.

Sen dess har jag försökt att hitta den perfekta fotoposen. Jag har sträckt kindbenen mot kameran, tittat under lugg, lett med toköppen mun, stängt den igen. Men det blir inte bra, hur jag än beter mig.

Om jag gör något skojigt och folk vill fota det, händer alltid samma sak. De fotar och fotar, tittar på skärmen, ler ansträngt, fotar mer, fotar febrilt. Sen säger de ah, det var lite svårt att fånga och visar mig en bild där någon (jag) stirrar ondskefullt mot linsen i en vinkel som får pannan att likna en gigantisk sköld eller örat att ta oanade proportioner och helt ta udden av allt det skojiga.

Min fotokarriär är kantad av ett ständigt framskjutet huvud, märkligt ihopkorvade ben och händer som tafatt greppar tag i midjan. Om jag vet om att jag blir fotad blir situationen ofta ännu mer makaber. Då erinrar jag mig alla bilder jag sett av ständigt perfekt leende tjejer. Fyrar av något som jag tror är ett bländande fotosmajl. I raden av perfekta fotoleenden ser jag sedan en gestalt med axlarna vid öronen och uppspärrade ögon.

Min brist på pose-egenskaper har alltid stört mig. Det är först på sista tiden jag har börjat omfamna det. Jag har upptäckt hur skönt det är att låta kroppen och ansiktsdragen vara. Strunta i vinklar och kindben. Satsa på annat än att sitta gulligt.

Den verkliga frigörelsen kom faktiskt på en maskeradfest på tema C i november. Jag klädde ut mig till en chef som hette Conny och DÄR, under jätteskjortan, bakom den uppstoppade västen och i kostymbyxan size large som märkte jag hur kroppen slappnade av. Jag satt bredbent, lät huvudet hänga, axlarna sloka. Dansade tungt. Log bara när jag skrattade.

Nu menar jag inte att man ska låta sin kropp förfalla och spara in på leenden på det viset. Men jag hävdar absolut att alla strama tröjor, stretchjeans och rougefläckar har fått mig att bli plågsamt självmedveten. Att jag inte sett särskilt många alternativ till att slita i klädernas tyg, räta ut ansiktet och trycka fram bröstkorgen så fort kamerorna kommer fram. Trots att det så sällan följts av framgång.

Jag låter mig ofta förföras av vackra leenden på kort. Bristen på lyckade smajlkort från mina egna resor och tillställningar har nästan fått dem att kännas mindre värda.

Conny lärde mig att tänka om, tänka nytt. Jag har gett upp posen. Därför blev jag inte förtvivlad när jag hittade den här obegripliga bilden i Chrilles telefon.

Eller den här klassikern för den delen.

Eller den här, från en av våra fester i förra lägenheten.

Här, med min bror, kan man nästan tro att jag skojar. Det gör jag inte. Det var under min allvarliga stirrperiod.