Den som rörde sig runt Hammarby fabriksväg vid middagstid idag mötte troligtvis en bedrövlig syn. Jag kan nu avslöja att det var jag som stapplade fram i svart täckjacka, stönandes och fnissandes, med ansiktet illa dolt av en luva.
Jag skulle promenera från jobbet hem till mamma. Halvvägs fick jag våldsamt ont i magen. Så ont att det kom ljud. Att jag var tvungen att gå framåtlutad. När jag kämpade mig fram längs trottoaren, riden av krämpor, strejkade plötsligt ena benet. Knät vek sig, började värka som om jag plötsligt utsatts för ett välriktat krokben.
Jag haltade, grymtade, TVINGADE kroppen att röra sig framåt. Såg mitt ansikte i ett skyltfönster, maskaran hade runnit ner och lagt sig som svarta daggmaskar under ögonen. Ett monster blängde tillbaka på mig. Situationen var så absurd att jag började garva. Frustade. Skrattade.
Förstår inte hur jag tog mig hem till mamma. Nu ligger jag nerbäddad, kallsvettig och plågad. Mamma har matat mig med yoghurt, baddat min panna. Vid ett tillfälle satt hon på sängkanten och betraktade mig allvarsamt. "Det är på något sätt alltid nåt med dig" sa hon. "Näee" svarade jag.
Nu undrar jag genom feberdimmorna vad sjutton hon menade.
2 kommentarer:
Hej Frida!
Jag hittade hit genom en annan blogg. Vill bara berätta att jag läst igenom alla dina inlägg, du fångade mig med dina fina och kloka ord. Kommer fortsätta titta in här, du får bli min vardagsförebild som i jordnära, släppa kraven-förebild!
Fredagshälsningar från Anja
Hej Anja! vad otroligt kul att höra. Välkommen hit.
Skicka en kommentar