Den senaste veckan har min jacka känts lite extra luftig. Där den förut var svår att knäppa skulle jag nu kunna få plats med ett mindre husdjur om jag ville. Jag har funderat på om jag plötsligt avmagrat. Tänkt att jag nog burit tunnare kläder under jackan än vanligt.
Det var inte förrän jag hittade ett rosa mobilfodral av märket Gudrun Sjöden och en obscen mängd snorpapper i fickan som sanningen slog ner som en bomb. Det är inte min jacka. Det är samma modell, men en storlek större. Jag har någon gång, under senaste tiden, spatserat iväg från något ställe i en annan persons ytterkläder.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har skickat ut ett skrikigt massmail till hela jobbet utan att få svar. Såhär i backspegeln inser jag att jag ÄLSKADE DEN JACKAN. DET VAR DEN BÄSTA JACKAN JAG NÅNSIN HAFT. Men jättepåsen till jacka som nu hänger i min garderob vill jag inte veta av. Någon annan har torkat näsan mot ärmen. Rivit upp maskor i sömmarna.
Har absolut inget emot att köpa kläder på second hand men det här känns som att jag vadat längst in i någons garderob, dykt längst ner i någons smutskorg.
I stället går jag runt med en jättekall liten yllesak som Linda konfiskerade 2006. Och väntar på den sibiriska kylan som givetvis behagar dyka upp just den här veckan. Har tyckt helt omåttligt synd om mig själv hela helgen.
Tills jag läste det här inlägget, föll i gråt och landade i att det finns vidrigare grejer att ta itu med.
2012-01-30
2012-01-27
Fredagslista här med
Har jag nånsin fyllt i en lista innan? Hittade denna hos Linn och föll till föga.
Nämn något som gjorde dig glad igår: När jag äntligen kom igång med ett jobbprojekt som legat tungt över axlarna ett tag. Är jag var med vänner på restaurang med knäpp inredning och bartender med hundkeps (nos som stack fram ur pannan).
Vad gjorde du kl 08 i morse? Låg i sängen och skällde på mig själv för att jag inte gick upp.
Vad gjorde du för 15 min sedan? Mailade webbyrån och frågade varför hela sidan ligger nere.
Det sista du sa högt? Japp. Alltihop.
Det senaste någon sa till dig: Jag menade inte att du skulle ha sagt det, jag tycker bara att de borde höra av sig.
Vad gjorde du kl 08 i morse? Låg i sängen och skällde på mig själv för att jag inte gick upp.
Vad gjorde du för 15 min sedan? Mailade webbyrån och frågade varför hela sidan ligger nere.
Det sista du sa högt? Japp. Alltihop.
Det senaste någon sa till dig: Jag menade inte att du skulle ha sagt det, jag tycker bara att de borde höra av sig.
Vad har du druckit idag? En kopp pressokaffe och vatten.
Vad var det senaste du åt? Knepig kycklingsallad med broccoli dränkt i chilisås från ett deli-ställe. Efteråt förstod jag att det var någon slags tillbehör jag ätit och att man nog ska koka typ nudlar till för att det ska bli bra.
Vad var det senaste du köpte? Ovan nämnda kycklinggrej.
Vad är det för färg på din ytterdörr? Vinröd.
Vad är det för väder hos dig nu? Soligt, molnigt och lite snöfjun.
Godaste glassmaken? Choklad.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej, bara attraktion och en bra känsla.
Sover du tungt? Oftast.
Drömmer du mardrömmar? Periodvis. Oftast stressdrömmar.
Trivs du med ditt jobb? Ja, helt okej.
Favoritklädsel? Färgstark överdel. Jeans. Nåt vitt som sticker fram. Sneakers eller boots. Pepitarutiga kjolar med något sjavigt, mjukt till. Gula klänningar, skjortor, stora schalar, strumpbyxor med en rand där bak, stickade koftor (men mest för att jag fryser). Mycket svart. Emma säger att mina kläder alltid har en skojig twist och jag ser det som något positivt.
Favoritlåt just nu? Somebody that I used to know – Gotye och A little more time - Kite
Vad ser du om du tittar till höger? En hög med pärmar, ett skrivbord, en kollega och en röd vägg.
Vad gör dig glad just nu? Mina vänner. Att jag har en så stor, kär, brokig skara. Att jag ska åka till Dublin med Linda och Fatima.
Vad ska du göra härnäst? Jobba. Gå hem och vila en stund. Äta på grekisk restaurang med svärföräldrar.
Höger el vänsterhänt? Höger.
Humör just nu? Disträ. Peppad på helgen. Frusen. Ivrig.
Favoritgodis? Lakrits och konstigt lösgodis (typ violgrodor doppade i citron och choklad)
Kläder just nu? Svarta chinos, en vit stickad tröja med volanger runt urringningen och en gigantisk schal i rött blått och vitt. Gud vad fult det lät. Måste kolla mig i spegeln.
Sommarplaner? Nämengud.
Hur många kuddar sover du med? En, tunn.
Morgon- eller nattmänniska? Natt.
Vad är viktigast för dig? Mina relationer. Jämställdheten, på alla plan. Fysisk närhet.
Är du kittlig? Ja.
Snarkar du? Nej. Men jag gnisslar och smackar.
Stjärntecken? Lejon.
Äckligaste insekten? Myggor och getingar.
Stökigt el välstädat? Stökigt med plötsliga städryck.
Vad längtar du mest efter just nu? Att helgen ska börja. Händerna tina. Ett glas fyllas av något vitt, kallt. Lite framgång.
2012-01-26
Familjeskryt
Medan jag stånkar över att det finns ett dubbeljag som rumlar runt på teaterscener någonstans medan jag fryser på min kontorsstol - gör min 61-åriga mamma slag i saken och ställer sig på scen. Tre olika uppsättningar har jag sett med henne nu. Hon sjunger, rusar, bygger scenografi av bildäck och lyser så skarpt.
Bilder från Expressen. Mamma sitter i ett däck med röd schalett och står högst upp på däckhögen framför någon i keps.
Och medan jag klagar på den grå vardagen på drömjobbet i Stockholms innerstad river min bror upp hela sitt Malmöliv och flyttar ut i skogen utanför Uppsala. Han lämnar sin kärlek och alla sina sammanhang efter några månaders tärande arbetslöshet. Han ska jobba med flyktingbarn och ringer om kvällarna från en ekande lägenhet i Heby och jag hör att det kommer att gå så himla bra. Och så ritar han en bild av höstens fattigdom.
Jag älskar dom.
Bilder från Expressen. Mamma sitter i ett däck med röd schalett och står högst upp på däckhögen framför någon i keps.
Och medan jag klagar på den grå vardagen på drömjobbet i Stockholms innerstad river min bror upp hela sitt Malmöliv och flyttar ut i skogen utanför Uppsala. Han lämnar sin kärlek och alla sina sammanhang efter några månaders tärande arbetslöshet. Han ska jobba med flyktingbarn och ringer om kvällarna från en ekande lägenhet i Heby och jag hör att det kommer att gå så himla bra. Och så ritar han en bild av höstens fattigdom.
Jag älskar dom.
2012-01-25
Hypotyreos heter det
Min kropp har inte mått så bra de senaste åren. Det känns som att jag bara har blivit tröttare och tröttare. Varit konstant i obalans. Under hösten kände jag mig sjuk VARJE DAG. Ni vet, sådär på väg att bli-sjuk. Snart bryter det ut-sjuk. Svag värk längs hela ryggen. Tjock hals. Ett ständigt tryck mot pannan.
Och den ständiga frossan, jag sitter alltid vid mitt skrivbord med långkalsonger, dubbla koftor och en filt över axlarna. Itbitsfingrar och noll ork. Det har varit så hur länge som helst men inget bryter någonsin ut eller blir bättre.
Jag har använt så många helger åt att bara vila. Sova, läsa, ligga i soffan och kolla på tv. Jag har bloggat om hur livet springer förbi utanför fönstret och känt mig som en ung tant.
Men jag har inte kollat upp symtomen. Jag har inte ens kallat dem symtom. Jag har bara kört på, bytt jobb, tränat hårdare, oftare, tagit på mig ideélla uppdrag, skuldbelagt mig för allt liv jag inte lever.
Det var av en ren slump, när jag tog andra tester, som läkaren upptäckte att min sköldkörtel underproducerar. Provresultaten tog mig helt på sängen, de var så extremt tydliga. Underskottet på hormoner är så stort att det kommer att ta månader att medicinera till rätta.
Det här känns ganska personligt att berätta om. Jag gör det för att en ny värld har öppnats för mig. Där Hypotyreos (som min diagnos heter) är jättevanligt bland kvinnor och där mörkertalen är enorma. Massor av kvinnor går runt och är deppiga, trötta, frusna och orkeslösa.
Hypotyreos är en av alla tjejgrejer, de där sjukdomarna ingen pratar om. Precis som vestibulit, migrän, pcos, magkatarr och återkommande cystor. Som avfärdas som stressymtom och ska botas med gym, råkost och frisk luft. Men producerar kroppen mindre hormoner än hos en 90-åring finns det inga gymredskap i världen som hjälper.
Så det jag vill säga: kolla upp dina symtom. Tjata, överdriv om det behövs. Nöj dig inte med lama förklaringar. Du har en armé av obehandlade kvinnor i ryggen. Som tur var finns internet, det är här jag har hittat 90 procent av svaren på mina frågor.
Om Hypotyreos på Vårdguiden
Och den ständiga frossan, jag sitter alltid vid mitt skrivbord med långkalsonger, dubbla koftor och en filt över axlarna. Itbitsfingrar och noll ork. Det har varit så hur länge som helst men inget bryter någonsin ut eller blir bättre.
Jag har använt så många helger åt att bara vila. Sova, läsa, ligga i soffan och kolla på tv. Jag har bloggat om hur livet springer förbi utanför fönstret och känt mig som en ung tant.
Men jag har inte kollat upp symtomen. Jag har inte ens kallat dem symtom. Jag har bara kört på, bytt jobb, tränat hårdare, oftare, tagit på mig ideélla uppdrag, skuldbelagt mig för allt liv jag inte lever.
Det var av en ren slump, när jag tog andra tester, som läkaren upptäckte att min sköldkörtel underproducerar. Provresultaten tog mig helt på sängen, de var så extremt tydliga. Underskottet på hormoner är så stort att det kommer att ta månader att medicinera till rätta.
Det här känns ganska personligt att berätta om. Jag gör det för att en ny värld har öppnats för mig. Där Hypotyreos (som min diagnos heter) är jättevanligt bland kvinnor och där mörkertalen är enorma. Massor av kvinnor går runt och är deppiga, trötta, frusna och orkeslösa.
Hypotyreos är en av alla tjejgrejer, de där sjukdomarna ingen pratar om. Precis som vestibulit, migrän, pcos, magkatarr och återkommande cystor. Som avfärdas som stressymtom och ska botas med gym, råkost och frisk luft. Men producerar kroppen mindre hormoner än hos en 90-åring finns det inga gymredskap i världen som hjälper.
Så det jag vill säga: kolla upp dina symtom. Tjata, överdriv om det behövs. Nöj dig inte med lama förklaringar. Du har en armé av obehandlade kvinnor i ryggen. Som tur var finns internet, det är här jag har hittat 90 procent av svaren på mina frågor.
Om Hypotyreos på Vårdguiden
2012-01-24
Tisdagskonst
Bjuder på en teckning jag hittade i Chrilles block för några år sen. Älskar den. För mig handlar den om att spela på fel instrument vid fel tillfälle. Lite som jag har gjort hela dagen idag.
Han är så nöjd och stolt! Och har valt så fel plats att musicera med sin trumma.
Han hänger i min hall.
Han är så nöjd och stolt! Och har valt så fel plats att musicera med sin trumma.
Han hänger i min hall.
2012-01-22
"Vi hade i alla fall tur med posen"
Posen har varit en elak kompis så länge jag kan minnas. Har aldrig någonsin varit en skicklig posör. Jag minns att jag såg mig själv på bild redan på dagis och ba; vad gör jag med ARMARNA? Varför sitter jag inte gulligt.
Sen dess har jag försökt att hitta den perfekta fotoposen. Jag har sträckt kindbenen mot kameran, tittat under lugg, lett med toköppen mun, stängt den igen. Men det blir inte bra, hur jag än beter mig.
Om jag gör något skojigt och folk vill fota det, händer alltid samma sak. De fotar och fotar, tittar på skärmen, ler ansträngt, fotar mer, fotar febrilt. Sen säger de ah, det var lite svårt att fånga och visar mig en bild där någon (jag) stirrar ondskefullt mot linsen i en vinkel som får pannan att likna en gigantisk sköld eller örat att ta oanade proportioner och helt ta udden av allt det skojiga.
Min fotokarriär är kantad av ett ständigt framskjutet huvud, märkligt ihopkorvade ben och händer som tafatt greppar tag i midjan. Om jag vet om att jag blir fotad blir situationen ofta ännu mer makaber. Då erinrar jag mig alla bilder jag sett av ständigt perfekt leende tjejer. Fyrar av något som jag tror är ett bländande fotosmajl. I raden av perfekta fotoleenden ser jag sedan en gestalt med axlarna vid öronen och uppspärrade ögon.
Min brist på pose-egenskaper har alltid stört mig. Det är först på sista tiden jag har börjat omfamna det. Jag har upptäckt hur skönt det är att låta kroppen och ansiktsdragen vara. Strunta i vinklar och kindben. Satsa på annat än att sitta gulligt.
Den verkliga frigörelsen kom faktiskt på en maskeradfest på tema C i november. Jag klädde ut mig till en chef som hette Conny och DÄR, under jätteskjortan, bakom den uppstoppade västen och i kostymbyxan size large som märkte jag hur kroppen slappnade av. Jag satt bredbent, lät huvudet hänga, axlarna sloka. Dansade tungt. Log bara när jag skrattade.
Nu menar jag inte att man ska låta sin kropp förfalla och spara in på leenden på det viset. Men jag hävdar absolut att alla strama tröjor, stretchjeans och rougefläckar har fått mig att bli plågsamt självmedveten. Att jag inte sett särskilt många alternativ till att slita i klädernas tyg, räta ut ansiktet och trycka fram bröstkorgen så fort kamerorna kommer fram. Trots att det så sällan följts av framgång.
Jag låter mig ofta förföras av vackra leenden på kort. Bristen på lyckade smajlkort från mina egna resor och tillställningar har nästan fått dem att kännas mindre värda.
Conny lärde mig att tänka om, tänka nytt. Jag har gett upp posen. Därför blev jag inte förtvivlad när jag hittade den här obegripliga bilden i Chrilles telefon.
Eller den här klassikern för den delen.
Eller den här, från en av våra fester i förra lägenheten.
Sen dess har jag försökt att hitta den perfekta fotoposen. Jag har sträckt kindbenen mot kameran, tittat under lugg, lett med toköppen mun, stängt den igen. Men det blir inte bra, hur jag än beter mig.
Om jag gör något skojigt och folk vill fota det, händer alltid samma sak. De fotar och fotar, tittar på skärmen, ler ansträngt, fotar mer, fotar febrilt. Sen säger de ah, det var lite svårt att fånga och visar mig en bild där någon (jag) stirrar ondskefullt mot linsen i en vinkel som får pannan att likna en gigantisk sköld eller örat att ta oanade proportioner och helt ta udden av allt det skojiga.
Min fotokarriär är kantad av ett ständigt framskjutet huvud, märkligt ihopkorvade ben och händer som tafatt greppar tag i midjan. Om jag vet om att jag blir fotad blir situationen ofta ännu mer makaber. Då erinrar jag mig alla bilder jag sett av ständigt perfekt leende tjejer. Fyrar av något som jag tror är ett bländande fotosmajl. I raden av perfekta fotoleenden ser jag sedan en gestalt med axlarna vid öronen och uppspärrade ögon.
Min brist på pose-egenskaper har alltid stört mig. Det är först på sista tiden jag har börjat omfamna det. Jag har upptäckt hur skönt det är att låta kroppen och ansiktsdragen vara. Strunta i vinklar och kindben. Satsa på annat än att sitta gulligt.
Den verkliga frigörelsen kom faktiskt på en maskeradfest på tema C i november. Jag klädde ut mig till en chef som hette Conny och DÄR, under jätteskjortan, bakom den uppstoppade västen och i kostymbyxan size large som märkte jag hur kroppen slappnade av. Jag satt bredbent, lät huvudet hänga, axlarna sloka. Dansade tungt. Log bara när jag skrattade.
Nu menar jag inte att man ska låta sin kropp förfalla och spara in på leenden på det viset. Men jag hävdar absolut att alla strama tröjor, stretchjeans och rougefläckar har fått mig att bli plågsamt självmedveten. Att jag inte sett särskilt många alternativ till att slita i klädernas tyg, räta ut ansiktet och trycka fram bröstkorgen så fort kamerorna kommer fram. Trots att det så sällan följts av framgång.
Jag låter mig ofta förföras av vackra leenden på kort. Bristen på lyckade smajlkort från mina egna resor och tillställningar har nästan fått dem att kännas mindre värda.
Conny lärde mig att tänka om, tänka nytt. Jag har gett upp posen. Därför blev jag inte förtvivlad när jag hittade den här obegripliga bilden i Chrilles telefon.
Eller den här klassikern för den delen.
Eller den här, från en av våra fester i förra lägenheten.
Här, med min bror, kan man nästan tro att jag skojar. Det gör jag inte. Det var under min allvarliga stirrperiod.
2012-01-11
Ni såg rätt
Den som rörde sig runt Hammarby fabriksväg vid middagstid idag mötte troligtvis en bedrövlig syn. Jag kan nu avslöja att det var jag som stapplade fram i svart täckjacka, stönandes och fnissandes, med ansiktet illa dolt av en luva.
Jag skulle promenera från jobbet hem till mamma. Halvvägs fick jag våldsamt ont i magen. Så ont att det kom ljud. Att jag var tvungen att gå framåtlutad. När jag kämpade mig fram längs trottoaren, riden av krämpor, strejkade plötsligt ena benet. Knät vek sig, började värka som om jag plötsligt utsatts för ett välriktat krokben.
Jag haltade, grymtade, TVINGADE kroppen att röra sig framåt. Såg mitt ansikte i ett skyltfönster, maskaran hade runnit ner och lagt sig som svarta daggmaskar under ögonen. Ett monster blängde tillbaka på mig. Situationen var så absurd att jag började garva. Frustade. Skrattade.
Förstår inte hur jag tog mig hem till mamma. Nu ligger jag nerbäddad, kallsvettig och plågad. Mamma har matat mig med yoghurt, baddat min panna. Vid ett tillfälle satt hon på sängkanten och betraktade mig allvarsamt. "Det är på något sätt alltid nåt med dig" sa hon. "Näee" svarade jag.
Nu undrar jag genom feberdimmorna vad sjutton hon menade.
Jag skulle promenera från jobbet hem till mamma. Halvvägs fick jag våldsamt ont i magen. Så ont att det kom ljud. Att jag var tvungen att gå framåtlutad. När jag kämpade mig fram längs trottoaren, riden av krämpor, strejkade plötsligt ena benet. Knät vek sig, började värka som om jag plötsligt utsatts för ett välriktat krokben.
Jag haltade, grymtade, TVINGADE kroppen att röra sig framåt. Såg mitt ansikte i ett skyltfönster, maskaran hade runnit ner och lagt sig som svarta daggmaskar under ögonen. Ett monster blängde tillbaka på mig. Situationen var så absurd att jag började garva. Frustade. Skrattade.
Förstår inte hur jag tog mig hem till mamma. Nu ligger jag nerbäddad, kallsvettig och plågad. Mamma har matat mig med yoghurt, baddat min panna. Vid ett tillfälle satt hon på sängkanten och betraktade mig allvarsamt. "Det är på något sätt alltid nåt med dig" sa hon. "Näee" svarade jag.
Nu undrar jag genom feberdimmorna vad sjutton hon menade.
2012-01-10
Bra tjejer
Jag fortsätter med min otippade vurm för den Schulmanska familjen och hakar på Amandas initiativ till att hylla andra kvinnor.
Män kan sitta i timmar och hylla män som gjort bra, stora eller coola saker. Det kan vara samtalsämnen som håller i en hel kväll om sportsmän, regissörer, skådespelare, företagsledare, författare och makthavare över lag.
skriver hon och passar på att hylla Mia Skäringer.
Jag måste såklart haka på. Jag vill hylla följande kvinnor:
Nour el Refai
När Nour pratar lyssnar jag. När Nour skojar skrattar jag. När Nour gör TV vill jag titta. Jag är så himla impad över hur hon hanterade dippen efter melodifestivalen, när hela Sverige hånade hennes insats i kulisserna. Hur hon kom tillbaka. Hon gör den perfekta balansen mellan personliga upplevelser och slipade argument. Nour är trubbig, smart och grymt rolig. Jag älskar Nour.
Cherin Awad
En ny förälskelse. Hittade hennes Twitter och blogg förra veckan. Cherin skriver om vardagsrasism, bebistrubbel och livet på ett helt onostalgiskt och direkt sätt. Hon berättar hur det är när vita gubbar slänger sig över henne på gatan, fulla av hat och rädsla. Hon lyfter unga kvinnors berättelser om förakt och utanförskap och flabbar åt alla missförstånd som folk har om hennes slöja ("Om någon kommer in i ett rum där jag befinner mig utan slöja tar jag på mig en. Ingen dör.") När jag läser Cherins texter blir jag glad ända in i ryggen.
Katarina Wennstam
Katarina skrev modiga reportageböcker om gruvliga våldtäkter medan folk fortfarande trodde att en våldtäkt bara kunde ske i mörka parker och att våldtäktsmannen alltid var en knäppgök från samhällets avkrokar. Hon är modig, klok och klarar av att vara knivvass även när hon är omgiven av haters. I hennes romaner finns karaktärer som aldrig skildrats någon annan stans. Om hela världen lyssnade på Katarina skulle allt bli fint.
Loud like a girl-Klara
För att hon gör serier med en alldeles egen nerv. Tar bilder som säger mer än de visar. För att hon är galet rolig och för att hon skriver om att hänga på jobbtorg och känna sig utanför samhället. Fly fruktpackarfängelset. För att hon kan skriva om de fula dagarna, trötta ansiktet, brustna relationerna, ensamheten, den lilla framgången och skammen. När Klara lägger upp en nytt inlägg måste jag läsa det direkt. Och sen bor det i mig länge länge. Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara hennes kollega en dag.
Tuva Novotny
För att hon är en grym skådis och vägrar låta tidningar publicera retuschade bilder av henne.
Nanna Johansson
För att hon gör världens bästa radiokrönikor.
Fotnot: Det är läskigt hur svårt det var att komma på personer. Det är som att mina kvinnliga förebilder måste vara bra på ALLT för att jag ska bli helt övertygad. Huäää.
Män kan sitta i timmar och hylla män som gjort bra, stora eller coola saker. Det kan vara samtalsämnen som håller i en hel kväll om sportsmän, regissörer, skådespelare, företagsledare, författare och makthavare över lag.
skriver hon och passar på att hylla Mia Skäringer.
Jag måste såklart haka på. Jag vill hylla följande kvinnor:
Nour el Refai
När Nour pratar lyssnar jag. När Nour skojar skrattar jag. När Nour gör TV vill jag titta. Jag är så himla impad över hur hon hanterade dippen efter melodifestivalen, när hela Sverige hånade hennes insats i kulisserna. Hur hon kom tillbaka. Hon gör den perfekta balansen mellan personliga upplevelser och slipade argument. Nour är trubbig, smart och grymt rolig. Jag älskar Nour.
Cherin Awad
En ny förälskelse. Hittade hennes Twitter och blogg förra veckan. Cherin skriver om vardagsrasism, bebistrubbel och livet på ett helt onostalgiskt och direkt sätt. Hon berättar hur det är när vita gubbar slänger sig över henne på gatan, fulla av hat och rädsla. Hon lyfter unga kvinnors berättelser om förakt och utanförskap och flabbar åt alla missförstånd som folk har om hennes slöja ("Om någon kommer in i ett rum där jag befinner mig utan slöja tar jag på mig en. Ingen dör.") När jag läser Cherins texter blir jag glad ända in i ryggen.
Katarina Wennstam
Katarina skrev modiga reportageböcker om gruvliga våldtäkter medan folk fortfarande trodde att en våldtäkt bara kunde ske i mörka parker och att våldtäktsmannen alltid var en knäppgök från samhällets avkrokar. Hon är modig, klok och klarar av att vara knivvass även när hon är omgiven av haters. I hennes romaner finns karaktärer som aldrig skildrats någon annan stans. Om hela världen lyssnade på Katarina skulle allt bli fint.
Loud like a girl-Klara
För att hon gör serier med en alldeles egen nerv. Tar bilder som säger mer än de visar. För att hon är galet rolig och för att hon skriver om att hänga på jobbtorg och känna sig utanför samhället. Fly fruktpackarfängelset. För att hon kan skriva om de fula dagarna, trötta ansiktet, brustna relationerna, ensamheten, den lilla framgången och skammen. När Klara lägger upp en nytt inlägg måste jag läsa det direkt. Och sen bor det i mig länge länge. Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara hennes kollega en dag.
Tuva Novotny
För att hon är en grym skådis och vägrar låta tidningar publicera retuschade bilder av henne.
Nanna Johansson
För att hon gör världens bästa radiokrönikor.
Fotnot: Det är läskigt hur svårt det var att komma på personer. Det är som att mina kvinnliga förebilder måste vara bra på ALLT för att jag ska bli helt övertygad. Huäää.
2012-01-04
Medan livet springer utanför fönstret
Fick en sån livsstress ikväll. Låg i soffan, åt mango med gaffel och kollade på The Voice. Tredje kvällen i rad som jag går direkt hem efter jobbet och fastnar i soffan. Och det spelar ingen roll att jag har hunnit rensa hela garderoben, skickat viktiga mail till människor jag älskar och betat av volontärjobb. Jag får panik. Känslan av att livet springer utanför fönstret medan jag glor på tv:n. UUUÄÄÄHH.
Ba: Jag borde testa alla mina vingar innan det är för sent. Gå hos sångpedagog, spela amatörteater, skriva böcker, åka slalom, dricka te hos främlingar. Jag och Chrille borde mötas upp efter jobbet och gå på musikal. Kolla in små vernissager, snubbla över nya sammanhang. Jag älskar fotoutställningar och nötte golven på Galleri Kontrast, men har fortfarande inte varit på Fotografiska museet!
Jag var med i en skolmusikal en gång. Hade ingen märkvärdig roll, ingen solosång. Men jag gick verkligen in för att göra min statist-artade insats med bravur. Två år senare hände något helt osannolikt. I toalettkön på Söderkällaren mötte jag någon som höll kvar min blick. Visst är det du? Som var med i den där musikalen på S:t Eriks? frågade hon. Och det var det ju. Hon kunde citera mina repliker och återgav i detalj hur magnifikt jag tagit mig an rollen. Min dramalärare brukade använda dig som gott exempel för hur vi skulle agera, sade hon.
Kanske hade någon betalt henne för att säga så. Kanske överdrev hon, drogs med av min bekräftelsetörst och de stora gester som bara uppstår i en toakö.
Jag vet bara att de orden har förstört mitt liv lite grann. För någonstans, parallellt med min kontorstillvaro, spiller jag runt på scener och gör succé på succé.
Ba: Jag borde testa alla mina vingar innan det är för sent. Gå hos sångpedagog, spela amatörteater, skriva böcker, åka slalom, dricka te hos främlingar. Jag och Chrille borde mötas upp efter jobbet och gå på musikal. Kolla in små vernissager, snubbla över nya sammanhang. Jag älskar fotoutställningar och nötte golven på Galleri Kontrast, men har fortfarande inte varit på Fotografiska museet!
Jag var med i en skolmusikal en gång. Hade ingen märkvärdig roll, ingen solosång. Men jag gick verkligen in för att göra min statist-artade insats med bravur. Två år senare hände något helt osannolikt. I toalettkön på Söderkällaren mötte jag någon som höll kvar min blick. Visst är det du? Som var med i den där musikalen på S:t Eriks? frågade hon. Och det var det ju. Hon kunde citera mina repliker och återgav i detalj hur magnifikt jag tagit mig an rollen. Min dramalärare brukade använda dig som gott exempel för hur vi skulle agera, sade hon.
Kanske hade någon betalt henne för att säga så. Kanske överdrev hon, drogs med av min bekräftelsetörst och de stora gester som bara uppstår i en toakö.
Jag vet bara att de orden har förstört mitt liv lite grann. För någonstans, parallellt med min kontorstillvaro, spiller jag runt på scener och gör succé på succé.
2012-01-03
2012
Jag har fortfarande svårt att hitta en måttlighet i mitt jobbande. Ena stunden känner jag mig julledig ända in i själen och svävar ut i oväsentligheter. Andra stunden är jag så produktiv att jag nästan blir rörd över mig själv. Det är med andra ord en balansgång mellan två ganska sköna stadier.
Tycker att det nya året har börjat bra. Med fin fest som slutade i sängen, ny blogglust, romanidéer, hemliga planer och roligt jobb. Jag tror att det kommer att hända mycket 2012. På festen kom vi fram till att 2011 var det svartvita året. Det som var bra var fantastiskt men det var dåligt var djävulskt. Många tyckte att våren var vit och hösten svart. Jag tänker att 2012 mycket väl kan bli det makalösa året.
Tycker att det nya året har börjat bra. Med fin fest som slutade i sängen, ny blogglust, romanidéer, hemliga planer och roligt jobb. Jag tror att det kommer att hända mycket 2012. På festen kom vi fram till att 2011 var det svartvita året. Det som var bra var fantastiskt men det var dåligt var djävulskt. Många tyckte att våren var vit och hösten svart. Jag tänker att 2012 mycket väl kan bli det makalösa året.
Firar att det svartvita är över.
Alex Schulman, part 2
Vilka Schulman-diskussioner det blev! Tack för alla länkar. Jag slits såklart mellan kärlek och hat. Eller, ja, snarare djupa suckar och jazzhands.
Tycker att Alex inlägg om överskattningen av bloggars inflytande är lite overkill, men har samtidigt en intressant poäng.
Jämförelsen mellan orakade armhålor och ärselhål - djup suck (men det var ju brorsan som drev den hållningen). Samma sak med raljerandet kring genusdagis. Och ganska onödigt att skriva detta om Underbara Clara (som om han dessutom inte visste vem hon var! Megasuck):
Hon är feminist, tror jag. Har Amanda skitit i det feministiska blå skåpet eller är Clara lite väl "känslig"? Jag håller i alla fall på min fru. Hon verkar mycket speciell, denna Clara. Jag läser i hennes blogg att hon fått barn. Hon vill dock inte säga vllket kön barnet har, om det är en pojke eller flicka. Hon tycker inte att det är viktigt. "Det är en unge och den är frisk", konstaterar hon. HA HA HA! Festligt!
Det är lurigt det här. Mitt nyårslöfte inför 2012 är att bli mindre dömande. Älska även den som formulerar sig klumpigt, kommer med ogenomtänkta argument och hävdar att alla tjejer väljer prinsesskläder helt utan påverkan från omvärlden. Vara stor i det. Tydlig i hur jag tänker men ödmjuk och öppen. Se människor som isberg, FULLA av sidor och nyanser.
Jag tycker att min brors kommentar på fenomenet Alex Schulman var så genomtänkt och nyanserat att jag citerar den rakt av:
Mitt intryck är att Alex Schulman är en väldigt osäker kille, och att det tar sig flera uttryck. De bra uttrycken är när han erkänner och utforskar sin osäkerhet, de dåliga när han inte gör det. Som en vän av den här bloggen kom jag att tänka på en länk som postades bland kommentarerna till Filip och Fredrik-inlägget, från när Alex försöker passa in i tuffa gänget under Nittileaks:
Sättet att föra sig, sättet att prata på. Han gör sig till. För mig känns det direkt som om jag stött på massor av liknande posörer under min uppväxt. Alex är ingen ball kille, och han borde komma till rätta med det. Istället blir han banal och tråkig. Som när han hånar queerföräldern Clara, till exempel. Hustrun fick ett mothugg - Prince Charming kommer till undsättning.
Det är egentligen helt ovärdigt hans mer intressanta sidor. Precis som många andra som jagar ouppnåeliga manlighetsideal känns han från och till väldigt obekväm i sin roll.
Ps. När det gäller användandet av ordet crackneger har jag såklart inga ambitioner om att vara ödmjuk och öppen alls.
Tycker att Alex inlägg om överskattningen av bloggars inflytande är lite overkill, men har samtidigt en intressant poäng.
Jämförelsen mellan orakade armhålor och ärselhål - djup suck (men det var ju brorsan som drev den hållningen). Samma sak med raljerandet kring genusdagis. Och ganska onödigt att skriva detta om Underbara Clara (som om han dessutom inte visste vem hon var! Megasuck):
Hon är feminist, tror jag. Har Amanda skitit i det feministiska blå skåpet eller är Clara lite väl "känslig"? Jag håller i alla fall på min fru. Hon verkar mycket speciell, denna Clara. Jag läser i hennes blogg att hon fått barn. Hon vill dock inte säga vllket kön barnet har, om det är en pojke eller flicka. Hon tycker inte att det är viktigt. "Det är en unge och den är frisk", konstaterar hon. HA HA HA! Festligt!
Det är lurigt det här. Mitt nyårslöfte inför 2012 är att bli mindre dömande. Älska även den som formulerar sig klumpigt, kommer med ogenomtänkta argument och hävdar att alla tjejer väljer prinsesskläder helt utan påverkan från omvärlden. Vara stor i det. Tydlig i hur jag tänker men ödmjuk och öppen. Se människor som isberg, FULLA av sidor och nyanser.
Jag tycker att min brors kommentar på fenomenet Alex Schulman var så genomtänkt och nyanserat att jag citerar den rakt av:
Mitt intryck är att Alex Schulman är en väldigt osäker kille, och att det tar sig flera uttryck. De bra uttrycken är när han erkänner och utforskar sin osäkerhet, de dåliga när han inte gör det. Som en vän av den här bloggen kom jag att tänka på en länk som postades bland kommentarerna till Filip och Fredrik-inlägget, från när Alex försöker passa in i tuffa gänget under Nittileaks:
Sättet att föra sig, sättet att prata på. Han gör sig till. För mig känns det direkt som om jag stött på massor av liknande posörer under min uppväxt. Alex är ingen ball kille, och han borde komma till rätta med det. Istället blir han banal och tråkig. Som när han hånar queerföräldern Clara, till exempel. Hustrun fick ett mothugg - Prince Charming kommer till undsättning.
Det är egentligen helt ovärdigt hans mer intressanta sidor. Precis som många andra som jagar ouppnåeliga manlighetsideal känns han från och till väldigt obekväm i sin roll.
Ps. När det gäller användandet av ordet crackneger har jag såklart inga ambitioner om att vara ödmjuk och öppen alls.
2012-01-02
Är Alex Schulman den nya Filip och Fredrik?
Jag ska inleda året genom att sparka upp en dörr som säkert redan är öppen för många av er.
Alltså. Alex Schulman. Någon gång i tiden bestämde jag mig för att förakta honom. Jag tror att det började med att hans bror skrev en anskrämlig krönika om att han inte ville se kvinnor amma medan han åt sin råbiff. Det är ju en text som Alex inte på något sätt kan lastas för, men han hade ju den där bloggen som folk beskrev som elak och det liksom räckte för mig. Överklassvibbarna gjorde sitt till; vurmandet för charkdiskar, den putsade frisyren och stureplansreferenserna. Blä tänkte jag och bestämde mig för att hata.
Man skulle kunna säga att jag har vikt av från hatlinjen den senaste månaden. Jag tror att det började när Linda sa att hon ville maila Alex och tipsa om min blogg (hon gjorde det aldrig, vad jag vet). Jag förstod att detta var en välvillig insats och märkte hur jag blev smickrad. Började försiktigt googla upp honom. Sedan dess har jag läst hans bok om att vara kär i sin fru och jag har har börjat följa hans blogg och Twitter. Jag har börjat kolla in mig på gamla avsnitt av Schulman show. Och jag har börjat att, ja. Typ, ÄLSKA. Är i en fas där allt han skriver och säger är bra, smart, kul och finurligt. När jag lyssnar på radio vill jag bara höra Alex röst i stället. När jag läser bloggar jämför jag inläggen med Alex. Jag engagerar mig i hans nya värmegolv, oroas över hans halsmandlar och skrockar över hans kaffebryggartjafs med frugan. Det är faktiskt lite sjukt. Och på något sätt så otypiskt mig att jag bara kände mig tvungen att vädra kärleken här.
Såhär var det faktiskt ett tag med Filip och Fredrik, medan de fortfarande gjorde 100 höjdare. Alltså innan de började spela innebandy med Ingvar Oldsberg och snöade in på manliga mästare på allvar. Det återstår att se vilka banor Alex väljer i framtiden. Om han sviker mig eller fortsätter att imponera med sin ödmjukhet och sitt träffande språk.
Om vi ska titta på den här nya kärleken ur ett globalt perspektiv finns det ju faktiskt hopp för världen och mänskligheten och alltihop. Om till och med stränga jag kan gå från förakt till ömhet på några dagar, kan väl vem som helst.
Alltså. Alex Schulman. Någon gång i tiden bestämde jag mig för att förakta honom. Jag tror att det började med att hans bror skrev en anskrämlig krönika om att han inte ville se kvinnor amma medan han åt sin råbiff. Det är ju en text som Alex inte på något sätt kan lastas för, men han hade ju den där bloggen som folk beskrev som elak och det liksom räckte för mig. Överklassvibbarna gjorde sitt till; vurmandet för charkdiskar, den putsade frisyren och stureplansreferenserna. Blä tänkte jag och bestämde mig för att hata.
Man skulle kunna säga att jag har vikt av från hatlinjen den senaste månaden. Jag tror att det började när Linda sa att hon ville maila Alex och tipsa om min blogg (hon gjorde det aldrig, vad jag vet). Jag förstod att detta var en välvillig insats och märkte hur jag blev smickrad. Började försiktigt googla upp honom. Sedan dess har jag läst hans bok om att vara kär i sin fru och jag har har börjat följa hans blogg och Twitter. Jag har börjat kolla in mig på gamla avsnitt av Schulman show. Och jag har börjat att, ja. Typ, ÄLSKA. Är i en fas där allt han skriver och säger är bra, smart, kul och finurligt. När jag lyssnar på radio vill jag bara höra Alex röst i stället. När jag läser bloggar jämför jag inläggen med Alex. Jag engagerar mig i hans nya värmegolv, oroas över hans halsmandlar och skrockar över hans kaffebryggartjafs med frugan. Det är faktiskt lite sjukt. Och på något sätt så otypiskt mig att jag bara kände mig tvungen att vädra kärleken här.
Såhär var det faktiskt ett tag med Filip och Fredrik, medan de fortfarande gjorde 100 höjdare. Alltså innan de började spela innebandy med Ingvar Oldsberg och snöade in på manliga mästare på allvar. Det återstår att se vilka banor Alex väljer i framtiden. Om han sviker mig eller fortsätter att imponera med sin ödmjukhet och sitt träffande språk.
Om vi ska titta på den här nya kärleken ur ett globalt perspektiv finns det ju faktiskt hopp för världen och mänskligheten och alltihop. Om till och med stränga jag kan gå från förakt till ömhet på några dagar, kan väl vem som helst.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)