På tunnelbanan dit fick jag för mig att jag såg Nour el Refai. Hon satt på ett av sätena med armarna korsade över bröstet och studerade mig. Jag blev superstressad där jag stod, lutad mot ett räcke, poserandes. VARFÖR tog jag på mig roströda kinder, frågade jag mig själv. Varför IDAG? Sett genom Nours ögon verkade det roströda bara så gränslöst löjligt. Jag skakade fram håret i ansiktet och gjorde allt för att se djup och samtidigt rolig ut men rougen gjorde det omöjligt för mig. När jag gick av vågade jag äntligen möta hennes blick och kunde konstatera att hon var någon helt annan.
En ickehändelse alltså. Men jag vill säga något med den såklart. För det är nåt med det där dubbelstraffet. Att aldrig nånsin vara helt rätt ute. Att känna sig snygg i ena stunden och ful och fel i nästa.
Jag har ofta svårt att bestämma mig för vad jag ska ha på mig. Framför allt på helgen, när vi ofta strosar runt på söder. Det finns så många människor jag skulle kunna stöta på. Liksom: även om jag skulle känna mig fin i min storrutiga halsduk, så skulle jag kunna möta någon gammal klasskompis som fick den att kännas störtlöjlig. MEN, om jag klär mig i den där vintageklänningen som skulle kunna impa på klasskompisen - finns alltid risken att jag stöter på någon av de där jag lärt känna genom jobbet. Och i det läget skulle en vintageklänning kännas helt malplacé.
Det kanske handlar om att jag inte har hittat någon stil än. Att jag kanske inte vill ha en stil. Eller så är det där egenvärdet igen.
Ända sedan tonåren har det varit såhär. Då jag kunde känna mig skitsnygg i mina tajta jazzbyxor och det urringade linnet i genomskinlig crepe. Men när gubben på bussen slickade min kropp med blicken kände jag mig bara äcklig och dum.
Nu för tiden känner jag mig sällan äcklig. Men ful, löjlig, överklädd, underklädd. Det går alltid att hitta något fel, i någons ögon. Och det får mig att byta om 75 gånger innan jag ska ta en kopp te med Chrille på granncafét.
Det är en ängslighet jag måste runt.
Och den bästa strategin jag har prövat är att intala mig själv det här:
Någon tjänar på att du känner dig ful. Någon vill att du ska vilja köpa nytt. Någon lever på att du alltid ska känna dig lite lite fel och tro att det är kläderna som är problemet. Någon odlar oro hos dig med flit, för att du ska konsumera mer. När du ser reklam, kollar i tidningar, på tv-serier - är det meningen att du ska känna dig grå i ditt urtvättade HM-linne från 2002. Att du ska tänka: bara jag hade hennes skor, hennes kappa, hennes tvål. Så skulle jag känna mig rätt för evigt.
Att du ska köpa outfits som passar i varje stund, inför varje människa. Att du inte ska känna dig hel utan roströda kinder. Att du ska vara den perfekta klippdockan.
Och det funkar!
7 kommentarer:
Bra grej!
Så bra Frida! Jag gör alltid så, väljer kläder efter sällskap. Till och med på Isolde har jag kommit på mig själv med att välja kläder efter sällskap. Hur lär man sig skita i det? Vi löser detta under helgen!
Jag kan inte formulera mig lika bra som du så jag vet inte om det här blir begripligt, men jag gör ett försök. Jag tänker i alla fall lite att det är äggskalsvitebloggarna, el Refai, klasskompisarna och kollegorna som kan förlora mest om de dömer dig (eller någon annan) utifrån smink och kläder. Alltså om de inte kan se länge än så kanske de inte är värda besväret, typ.
Ja! Bra skrivet. Sådär brukar jag också tänka ibland.
Och när det gäller normer så kan det ibland vara kul att medvetet låta bli att passa in. Gör man det på ett självsäkert sätt kanske man tvingar sin omgivning att omvärdera sina fördomar, lite vardagsprovokation. Och då använder jag samma tankemetod, istället för att känna mig ängslig för att inte passa in så tänker jag haha, nu trotsar jag normen. Fast det är ju inte alltid så lätt som det låter.
Marie: kul att du tycker!
Fatima: jag dett kräver en grundlig utredning på vår weekendresa
Niklas: Åh, tänk om man kunde styra om hjärnan att tänka så! Min reflektion är att jag har fostrats till att vara tjej och därmed förväntats vilja vara alla till lags hela tiden. Samtidigt tror jag att många känner såhär (av alla kön). Lyckas du komma runt det? Hur i så fall?
Hanna: Tack! och smart normtänk. Ska försöka tänka "vardagsprovokation" framöver när jag står vid garderoben och velar.
Tyvärr är det nog mycket svårare att tänka så om sig själv, men det är lätt att se det klart när det gäller andra. Nour SKULLE gå miste om något om hon dissade dig. Inget snack om den saken!
För egen del kan jag inte säga att jag lyckas tänka riktigt så där. Däremot funderade jag förut en del på om jag mådde bäst som mig själv ensam eller i sällskap med någon (halvdant) förklädd till den person sällskapet ville ha sällskap av. Det var rätt intressant.
Jag lägger så himla mycket tankekraft i att se mig själv genom andras ögon. Så när det jag "vet" om andras smak och åsikter krockar blir det som att hela hopkoket av mig själv splittras och förvirring uppstår. Jag börjar tvivla på vad som är jag? Kameleontdrag har jag då, helt klart.
Ursäkta bikten och ursäkta mitt ursäktande.
/ Smygbloggläsare
Skicka en kommentar