Jag har en handfull kompisar som går igenom infertilitetsutredningar. Har följt en kär vän under hennes tre år långa kamp för att slutligen bli gravid. Genom hormonbehandlingar, äggplock, nålar och besvikelser. Just spermaproven känns som det minsta problemet.
Ändå blir det värsta grejen, även i programmen på TV. Sterila rum, solkiga tidningar och stönande människor på en tv-skärm. Plastburken. Alltid plastburken. Inget om den ändlösa raden av negativa graviditetstest, kalla metallinstrument mot känslig hud, tabletterna som skapar ångest och mensvärk från helvetet.
Nu kanske det låter som att jag jämför lidanden. Raljerar över lidandet i att onanera i en burk och ställer det mot kämpiga gynekologiska procedurer. Som om det gick att jämföra.
Men jag vill snarare poängtera vilket förminskande det är av de barnlösa männen. Som längtar, kämpar, blir besvikna. Som sällan möts av omtänksamma frågor och varma kramar på samma sätt som deras tjejer gör. Hur kul är det att se sin partner lida och tiden försvinna i kampen för ett barn.
Och sen inte skildras som något annat än en fumlig grabb i ett runkrum.
Ett klassiskt exempel:
Och ett till:
2 kommentarer:
Du är så klok och har helt rätt. Överlag blir det väldigt mkt fokus på alla medicinska procedurer, hon ont de gör och att de är så läskiga att programledaren svimmar. I verkligheten är det att vänta, vänta, vänta som är det plågsammaste. Att vänta på sin tur att få hjälp, att vänta tills kroppen är redo, att vänta på besked om hur äggplocket gick, och sen börjar all väntan om från början när det inte går vägen. Samtidigt går vänner och "råkar" bli gravida till höger och vänster vilket gör ens väntan ännu värre. Kram
Bra text Frida.
Skicka en kommentar