Bagarmossen I came back to you.

Jag har börjat tänka på min barndoms förort, Bagarmossen. Det är väldigt konstigt alltihop. Bagis var liksom en uttömd plats för mig. Jag såg den inte längre. Gick över gatstenarna på rutin och längtade bort de sista åren.

Nu återvänder jag i tanken.

Jag letade bloggar, sidor och kartor över Bagarmossen här om dagen och det liksom sög till i magen när jag ser vägarna, skolorna, skogarna och torgen. Jag känner inte till dem ur ett fågelperspektiv, vet inte vad kvarteren heter, vad de olika platserna har för syften på ett stadsplanerarplan. Men jag vet allt om hur det är att leva där. Och plötsligt kändes det lite sorgligt att all den kunskapen skulle gå förlorad.

Till exempel området bakom Brotorpsskolan. Det kallar stadsdelsnämnden för rekreationsområde. Men det handlar i själva verket en gräsplätt, som min lågstadieklass besökte EN gång. Det var en vårdag i ettan. Under natten hade en äldre elev gått bärsärk, bajsat på två ställen och skrivit Jag älskar Anna på en fönsterruta. Vi betraktade högarna och texten under andaktsfull tystnad medan en ny bild av vuxenvärlden växte fram.

Jag vet allt. Till exempel vilken tunnel man ska cykla jättesnabbt  igenom, eftersom det sades att det stod en gubbe på andra sidan som håvade in alla som cyklade för långsamt. Jag minns spänningen när godisaffären Candyland mötte sin överman i Augusta Jansson - en identisk butik som öppnade på andra änden av torget. Hur alla valde sida. Augusta (som trots sitt präktiga namn sålde exakt samma lösgodis och plastförpackade hamburgare av vingummi som sin konkurrent) fick mitt fulla stöd.

Mitt flickrum. Hur jag smög dit mina första kärlekar. Tog med en av dem ut i skogen för ett spännande midnattsdopp. Hur han tryckte en pannlampa över huvudet och började leta björn när jag bara ville hångla.

Nu ska de bygga radhus över stenarna där jag en gång grävde upp en begravd kråka och släpade hem den i tron om att det var en skatt (den låg ju i en vacker låda).

Och jag märker att jag bryr mig.